Ullas broderier väcker tankar

Vi träffas i det vackra blå sovrummet. Här har Ulla Andersson fäst upp ett antal bonader på väggarna i rummet. Vad sägs till exempel om ”Gubbröra” där en kvinna rör i en gryta fylld med gubbar? Eller ”Här ska städas varannan ska bort” där en kvinna sopar med kvasten bland män i slips och kostym som sitter runt ett bord? Styrelsemedlemmar kan tänkas.

Man kan också beundra ”#metoo”, en bonad om kvinnoförtryck och kvinnomisshandel som Ulla höll på med precis när metoo briserade hösten 2017. Så hon broderade dit ordet ”metoo” på duken. Bokstäverna ska inte vara snirkliga och vackra, förklarar Ulla, orden ska kunna läsas tydligt.

– Det var på tiden att metoo kom. I förlängningen kan det leda till förbättringar. Många män har ju trott att de kan göra vad de vill medan kvinnor har varit rädda för att säga ifrån. Jag glömmer aldrig hur kränkt jag kände mig när någon tog tag i min bak i tunnelbanan när jag var ung, säger Ulla Andersson.

Hon är från Stockholm och bor där, men vistas även mycket i Uggleryd utanför Lammhult, på makens föräldragård som de har renoverat.

– Vi är här fantastiskt mycket, säger hon på utpräglad Stockholmsdialekt.

Ulla har arbetat som förskollärare och de sista åren innan pensionen som alkoholterapeut, vilket har inneburit möten med både misshandlade kvinnor och deras förövare. Det är sådana saker som kan inspirera till nya broderier.

– Det gör mig rasande när en kvinna tvingas byta identitet och gå under jord för att bli fri från förövaren, medan han kan bo kvar och leva som vanligt. Kanske hitta nästa kvinna att puckla på. Jag har alltid varit intresserad av orättvisor, säger Ulla.

Ulla syr varje dag (om hon inte reser eller har gäster), har sytt hela livet, men aldrig kläder. Det är broderi som hon fastnat för.

– Jag gillade syslöjden i skolan men där fick man strikt följa det som skulle göras. Sy babyskjortor, en kjol, ett förkläde. Inget fritt.

Det var när Ulla skulle sy ett lapptäcke en gång som hon började brodera på lapparna. Kunde helt enkelt inte låta bli. Hon använder tunn tråd i konstsilke, viskos eller bomull när hon broderar. Det ger olika skiftningar liksom när hon lägger stygnen åt olika håll.

– Jag gillar texter som har ett budskap. Det finns ju väldigt många bonader som ”Mitt hem är min borg” och så är det blommor, hus och träd. Jag tänkte att man kan göra något mer. Först gjorde jag ”Dagdrömmar” med talesätt och gamla ordspråk jag hört genom åren. Några gjorde jag bilder till, små scener. Jag börjar nästan alltid utifrån en text, ett tema. Sedan skissar jag på tyget, förklarar Ulla.

Tygen hon använder är oftast gamla vita dukar i linne.

– Jag hittar mycket på loppisar och i antikaffärer. Duken kan vara tvättad många gånger men får inte vara för sliten.

Arbetet får ta sin tid, ibland flera år. Ulla har inte bråttom.

– Jag tänker inte att det ska bli färdigt. Jag vill ge det tid och blir det klart så blir det. Jag vill fortsätta så länge händer och syn håller.

I början broderade Ulla och gav till barnen och broderierna är uppskattade påpekar hon, eftersom de har dem på väggarna. På en av väggarna i Lilla Björka finns ett broderi med konstnären Siri Derkert när hon ristar i betong på Östermalms tunnelbanestation.

– Jag såg henne faktiskt, när det begav sig på 1960-talet, säger Ulla.

När Ulla broderar försvinner alla andra tankar. Tråkigheter till exempel. Just nu håller på hon att brodera på en vit gammal nattskjorta och allt på den har med Elin Wägner att göra. Här har hon fått med mycket av det Elin uträttade under sin levnad, även tänkvärda citat som ”Man kan hinna mycket mellan tårarna”.

– Jag visste inte så mycket om Elin Wägner faktiskt. Det var Marianne Enge Schwarz, tidigare ordförande i Elin Wägner-sällskapet, som berättade om Elin och det här huset. Om hennes kamp för jämställdhet och kvinnor som gått före. Jag läste på mer och mer och nu har jag funderingar på att göra något på Ester Blenda Nordström också, hon var ju vän till Wägner, berättar Ulla.

En sak som Ulla Andersson kan vara riktigt stolt över är att hennes detaljerade verk ”Rosa stolen” finns på Nationalmuseum i Stockholm. Temat är kvinnohistoria och kvinnans frigörelse. Stor är den, 180 gånger 120 centimeter. Den tog tre år att göra.

– Jag hade haft två stora verk tidigare på Liljevalchs vårsalong, ”Dagdrömmar” och ”Schlagerfärger”. Jag testade en gång till och fick med ”Rosa stolen” 2017. Stockholms stad köpte verket som sedan köptes av Nationalmuseum som ville ha den till sin samling. Där hänger ju de stora mästarna! Bättre än så blir det inte, jag var väldigt stolt och trodde inte det var sant, säger Ulla och lyser upp.

– Många säger att de kan stå länge och titta på tavlan, och det är roligt att så många kan se mitt verk. Det här med Nationalmuseum är det roligaste som har hänt i mitt liv, i det här sammanhanget.

Fotnot: Utställningen på Lilla Björka pågår till den 11 augusti. Andra verk av Ulla Andersson kan ses i Galleri Söreskog i Berg 13-14/7.