Vad hände i mormors stuga den där kvällen?
Det är upp till den smarte detektiven Nicky, tillika groda, att luska ut vad som hände i mormors stuga den där kvällen. Rödluvan var där, likaså vargen, mormor själv och en skogshuggare (!). Rapporterna tydde på bråk och tumult, men varför, och vem har egentligen stulit mormors kakrecept?
Som ni förstår är det här ingen filmatisering av bröderna Grimms saga, utan vittnesmålen från de inblandade i stugbråket blir till filmen, fyra perspektiv, fyra berättelser. Med andra ord utvecklar sig det hela till en Agatha Christie-historia upplagd som Kurosawas Rashomon.
Ursäkta namedroppandet, men proppfylld med popkulturella referenser följer Sanningen om Rödluvan, precis som all annan amerikansk animerad film just nu, i Shreks fotspår. Det blinkas till andra filmer, det finns några musikalpartier och det drivs med klassiska sagor. Med lite cynismer och anakronismer satsar Sanningen om Rödluvan också stenhårt på att vara "nere med kidsen". Eller vad sägs om att Rödluvan är fullfjädrad i martial art och att mormor är mästare i extremsport, den sistnämnda har dessutom artistnamnet Tripple-G, en passning till filmen Tripple-X som var ett frustande machospektakel som filmskaparna förutsätter att kidsen älskar. Öh, liksom, bara. Självklart skitlöjligt, men som tur är finns det roliga figurer också, som till exempel en banjospelande get.
Kombinationen att inte vilja vara någon mesig "Disneyfilm" samtidigt som man inte vill fjärma några tittargrupper är inte bra och ibland faller filmen platt. Men eftersom skämten kommer varannan sekund så sitter alltid några och man får sin dos underhållning. Ur komediaspekt knäcker den definitivt filmer som Ice Age 2 och Lilla kycklingen, däremot är animationen ovanligt slätstruken. Något som kan bero på att filmen är en indieproduktion och alltså inte kommer från någon av animationskolosserna Dreamworks eller Pixar. För till den nivån har Rödluvan en bit att vandra.
Andreas Degerhammar
