Per Hägred: Växjö växer så det värker

Vet inte hur det är med er men jag upplever det som att Växjö som livescen har väckts ur sin Törnrosasömn. I somras klagade jag just här på det skrala utbudet. Stängt på såväl Palladium som Kafé de luxe. Räddningen hette Scensommar.

Jag hinner knappt tänka det förrän kollegan Kerstin Haggren tipsar om kören Blandad konfekt och ett kommande gig. Ja, hon är själv med där. Det finns andra körer också, notera det. Urban Nilsson, fotograf, är också med i en kör, inflikar han. Och snart lägger sig andra i och det verkar finnas en aktiv kör i varje buske. Och en konsert på notställs avstånd. Efter en diskussion om tonomfång och 30 texter som måste sitta glider diskussionen mer och mer över på publiken.

Finns det publik så det räcker nu när Växjö sväller som evenemangsstad?

Det är faktiskt en bra fråga.

Här en siffra.

60.

Så många tittade på Staffan Hellstrand förra veckan. Minns inte vad biljetterna kostade men tvivlar på att arrangören (den härliga kulturföreningen Kristina) blev rik på kuppen. Gissningsvis gick det inte ens ihop när alla räkningar väl var betalda.

Vilket är sorgligt på många sätt.

Det är ju såklart inte kul att spela för tomma stolar, samtidigt skäms man lite. Kan vi inte bättre än så?

Förklaring?

En sådan behövs.

Ja, förra onsdagen var det intensivt. Carl Stanley och några vassa ståuppare på Palladium (publik cirka 200). Lisa Nilsson i konserthuset (fullt med 800). Och så Staffan Hellstrand på teatern. 60. Den siffran. För Hellstrand som dessutom är en god ambassadör för Öster. Men vad hjälpte det? 60 personer var på plats. I teatern som tar 400.

Jag vägrar tro att de beror på ett avtagande intresse för den svenske folkrockaren. Jag tror helt enkelt inte att publiken riktigt räcker till.

Många var ju dessutom upptagna med Tengstrandfestivalen som var en publik (och konstnärlig) succé. Drygt 2000 totalt (85–procentig beläggning).

Nu när svenska artister ger sig ut på turné finns Växjö med på turnélistan. Så var det inte för ett år sedan. Kanske har lilla vi en del i det efter satsningen på livescenen i tidningen.

Och det växer.

Kolla bara på konsertlistan i november. Och då talar vi bara om de stora namnen. Vad säger ni?

1/11 Timbuktu (Växjö konserthus)

2/11 Jonas Gardell (Växjö konserthus)

3/11 Alcazar (Fortnox arena)

4/11 Benjamin Ingrosso, Felix Sandman (Växjö konserthus)

9-10/11 Tomas Ledin (Vida arena)

9/11 Pernilla Wahlgren (Växjö konserthus)

Har vi råd? Har vi tid?

I helgen är det jazzfestival på PM och vänner. Programmet är imponerande. Många måsten. Ska själv dit. I fjol dippade man rejält med runt 120 i publiken, trots ett klockrent startfält. I år har man vässat programmet ytterligare. Räknar med folk.

– --

Nåt barn som lyssnar?

Han värmde alltså knarket i mikrovågsugnen.

Tillhör avdelningen helt onödigt vetande, men varje gång jag tänker på bandet Primal Scream famösa besök i Hultsfred poppar det där upp i huvudet.

Bandets besök i Memphis lär ha gått lite i samma anda.

Sent om sider dyker bandets smått mytomspunna inspelningar i berömda Famestudion upp med underrubriken ”The original Memphis recordings”.

Jag är sjukligt besatt av Memphis.

Det var ju där Elvis fanns (nej, jag har aldrig besökt Graceland). Han spelade in i Sunstudion där löst folk som Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Muddy Waters, och Howlin' Wolf också hängde. Eller Stax med coola killar som Otis Redding, Sam & Dave och Wilson Pickett.

Men för att ta det här från britternas håll.

Det handlade i mitt fall mest om ett omslag.

William Eggleston.

Han är en idol.

Tog bilden på Big Stars första.

Bara en sådan sak.

Och han tog även bilder på Bobby Gillespie och hans gäng.

Så skivan finns kvar i min samling.

Som ett konstverk.

Men sedan när man träffade dem i Hultsfred var det bara knark i micron.

Ja herregud.

Nu har skivbolaget grävt fram de gamla tejperna från Memphis och blottlägger låtarna som de lät när den legendariska producenten Tom Dowd höll i trådarna. Med Memphismusikerna Jim Dickinson, David Hood och Roger Hawkins.

Det här är så mycket bättre en det mischmasch som ursprungligen gavs ut.

Det hade kanske inte gett dem hiten med ”Rocks”.

Men det hade varit coolare.

”Nya” plattan startar med ett jam på Dylans ”Billy” och Bee Gees ”To Love Somebody”.

Detta är liksom ljuv musik.

Fast man lyssnar nog bara en enda gång.

Men som historisk referens är det tämligen oöverträffat.

Och ”Rocks” är fortfarande bästa låten från brittpopare ”Look back in anger” inkluderad.