Växjös egen champion tillbaka

Det var nog först när Ola Salo äntrade scenen som showen faktiskt började. Växjösonen välkomnades varmt av publiken som fick ett lika varmt bemötande tillbaka.

– Äntligen hemma! utbrast han i sitt mellansnack, och det märktes väl att han kände sig bekväm med fötterna på Växjömark.

Den inre Freddie kanaliserade han helt felfritt ut, inte minst genom sina fantastiska dansmoves. Den bildliga anekdoten om Freddie-figuren i plast som aldrig kom ut uppskattades också av publiken.

Ola Salos bubbliga energi smittade av sig och han fullkomligt tog över scenen med sin närvaro. Men trots Ola Salos fantastiska insats lyfte inte hela taket. Showen var kanske lite för professionell för sitt eget bästa. Det blev liksom inte smutsigt på ett sådant där rock n' roll-sätt som jag hade hoppats. Låtarna var så inövade att de emellertid kändes mer som tagna ur en musikal än från ett legendariskt rockband. Det blev lite för käckt, inte minst i mellansnacken som tenderade att hålla på lite för länge.

Först när showen närmade sig sitt slut, började taket långsamt att lyfta. Låten "I want it all" gick hela vägen hem och hela publiken stod sedan upp till "Radio Ga Ga". Det var synd att det gick över så snabbt när majoriteten sedan satte sig ner till tonerna av "The show must go on".

Men snart stod allihop upp igen. Showen gick vidare till nya höjder när Ola Salo sakta avslöjade sin Växjö Lakers-tröja under låten "We are the Champions". Succé.

En av kvällens kanske starkaste framträdanden hade man också sparat till sist. Barcelona gästades av Hannah Holgersson som gjorde en fantastisk insats med sin operasång. Mobilljus flöt runt i lokalen.

Allt som allt kändes kvällen trevlig. Showen levererade det som kunde tänka sig förväntas och det var väl genomfört av samtliga på scen. Men det dröjde för länge innan taket lyfte.