Vill ge hopp med filmen "Butiken"

På en lågprisbutik någonstans i Sverige slits en mellanchef mellan lojaliteten gentemot medarbetarna och kraven på att piska dem mot högre effektivitet och vinstmarginal. De anställda slavar under ledningens hårdnande villkor, och utanför har en grupp hemlösa slagit läger för att nattetid kunna dumpstra ur affärens container med kasserad och överbliven mat.

"Butiken" är regissören Ami-Ro Skölds tredje film, och den bottnar till stor del i hens eget liv. Sköld har själv under en period varit hemlös och även jobbat i en lågprisbutik, både "på golvet" och som butikschef.

Som chef tvingades Sköld, precis som "Butikens" mellanchef, fatta en rad beslut som begränsade rättigheterna för de anställda. Men när hen fick order om att säga upp en gravid kvinna för att undvika att kvinnan skulle få en fast tjänst fick hen nog:

– Jag gjorde det inte. Jag låtsades att jag glömde bort det. Och jag minns oerhört starkt att jag kände att någonstans där gick min gräns.

Ami-Ro Skölds tidigare filmer, "Nasty old people" (2009) och "Granny's dancing on the table" (2016), är också de till stor del självbiografiska. Och redan när Sköld sade upp sig från butiksjobbet visste hen att erfarenheten borde omvandlas till film.

– Att jag var den där chefen skapade en stor känsla av skam i mig, och det var jättejobbigt att prata om. Men jag har upptäckt att om jag stannar kvar i det jobbiga och arbetar med skammen, då öppnar sig en värld av kreativitet och lust, säger hen.

Att Ami-Ro Sköld i sina filmer berättar om samhällets självupplevda baksidor, såsom våld mot barn, hemlöshet och hierarkier, har alltså fungerat rent terapeutiskt. Men hen hoppas också att andra som känner samma skam ska känna något slags hopp – att "Butiken" ska leda till samtal:

– Filmen kan säkert väcka många känslor och min erfarenhet är att man kan bli arg, frustrerad och ledsen. Men på något sätt kanske man kan plocka upp några frön till hopp och prata om hur vi kan göra det bättre.