Alla har blivit tonåringar
Det är mycket barn just nu. Nej, det ska inte handla om Amy Diamond.
Lillgamla högstadieschlagertanter har det kommit en i kvarten - och vem märker förresten ens skillnad på en tolv- och en tjugotvåårig Sanna Nielsen för att ta en annan av samma Lasse Berghagen-kompatibla skrot och korn? - men i det här sammanhanget låter vi dem vara undantaget som bekräftar regeln.
Regeln är den att barn blir coolare. Barn blir coolare därför att föräldrar blir coolare. I allmänhet åtminstone. Så här:
Ta Dräp En Hund till exempel. Dräp En Hund består av Gabbi Evrén, trummor, 13 år gammal och Alva Melin, bas, 14 år gammal. Deras debutalbum Be yourself, tio låtar dynamiskt malande punkblues, kom häromveckan och gillas av bland andra Sonic Youth. Som har jobbat med Alvas pappa, frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson. Han ligger även bakom skivetiketten Slottet som ger ut duon.
Eller ta Seattleduon Smoosh, 14 respektive 12 år gamla, som i veckan släpper sitt andra album. Systrarna Asya och Chloe "upptäcktes" i början av 2000-talet av Chloes trumlärare Jason McGerr, själv trummis i indiecelebra Death Cab For Cutie och har spelat med bland andra Cat Power, Sufjan Stevens och nu senast Eels.
Att unga artister blir omsvärmade är ju i sig inget nytt; tänk bara på Mozart. Men i Smoosh och Dräp En Hunds fall handlar det inte om en dammromantisk idé om det oförstörda barngeniet. Tvärtom. Det nya är att de här barnen börjar på en så förfinad nivå.
De har inte behövt traggla sig igenom Stairway to heaven, Elvis eller Beatles - ni vet, grundbultarna i de föräldraskivsamlingar som präglat artister födda på 50- till 70-talet - utan har gått direkt på artister som i sin tur relaterat till de allra mest elementära rockhistoriska elementen. Det är måhända en ytlig bildning, men ändamålsenlig.
De coola kidsen är ena änden i en utvecklingslinje som också går från motsatt håll. Barn beter sig mer som vuxna, och vuxna beter sig mer som barn. Eller rättare sagt, alla beter sig som tonåringar. Det är sånt Mats Trondman brukar prata om, och det uppmärksammades också nyligen i ett stort reportage om "unga" 60-talister i New York Magazine.
"Det här är en dödsruna tillägnad generationsklyftan. Det är historien om 40-åriga män och kvinnor som ser ut, pratar, agerar och klär sig som 22-åringar. Det handlar inte om en fluga för stunden utan om ett fenomen som ger sken av att vara permanent" konstaterade artikelförfattaren Adam Sternbergh som såg sig omgiven av i-Podlyssnande, kollknarkande 40-nåntings i vintagejeans och bandtröjor.
I det läget återstår ju inte så mycket att göra revolt emot. Så länge man inte vill bli förälder åt sina föräldrar är det lika bra att betrakta dem som något slags jämlikar. Utvecklingen går alltså inte stegvis vidare från generation till generation, förälder till barn, längre. Samtidigt finns allt större skillnader inom generationerna, i synsätt som har mer att göra med var och vilket slags liv man lever än när man är född.
Men även om det postmoderna samhället fört barn och
föräldrar närmare varandra finns det ju faktiskt, trots allt, fortfarande utrymme för föräldrar att vara föräldrar. Åtminstone i den meningen att de tar hand om sina barn. Ibland tänker jag att David Sandströms föräldrar, Mo
respektive Fab i namnet på det skivbolag de driver för sonens skull, är världens coolaste. De har också lyckan att ha en rakt igenom kvalitativ utgivning på sitt samvete. Från Bölevägen 17 i Teg.
Jenny Damberg
