Ärligt In memoriam
Min svärfars kusin låg för döden. Vi besökte honom på sjukhuset i den lilla staden Thiruvalla i södra Indien. Några sjuksköterskor ledde oss till hans säng; vi hade tio minuter på oss innan nästa grupp av anhöriga skulle lotsas in i den överbelamrade sjuksalen. Jag visste inte mycket om den 90-årige mannen och skulle aldrig lära känna honom. Nu låg han där med öppen mun, kippande och utmärglad. Han kunde varken se eller höra oss.
Två veckor senare fördes han till sin hemby i en kista. Anhöriga, vänner och bybor slöt upp för att ta avsked i den protestantiska kyrkan. Ceremonin pågick i över en timme. Flera personer steg fram för att hålla tal och kyssa den avlidne på pannan. Jag förstod att det hade varit en betydelsefull och aktad man i byn.
Den vackra och sorgesamma begravningen avlöstes av en desto mer uppsluppen fest. Det åts och dracks, barnen sprang runt och lekte tafatt. Det föreföll som om sorgen genast släppt sitt grepp om huset.
Lite senare på kvällen började sanningar viskas fram. Några av gästerna påpekade att den döde förvisso var en högt respekterad godsägare, men en riktig surkart. Han hade varit inflytelserik men härsklysten. Han hade behandlat sina anställda orättvist och ibland brutalt. I de vackra minnestalen hade mannen idealiserats; nu blev han en vanlig figur med tydliga karaktärsbrister.
Vad får man säga om de döda? Jag läser familjesidorna och dess In memoriamspalter. Här beskrivs kortfattat hela livsgärningar. Förutom rena personfakta - födelsedata, utbildning, yrke och namn på sörjande - kompletteras texterna ibland med ett litet karaktärsporträtt. Det ger en inblick i okända människors personlighet, vilket känns mer intressant än de karaktärsstudier som till exempel dokusåporna erbjuder.
Minnestexterna ska dock läsas för vad de är. De förmedlar alltid de ljusa och positiva sidorna hos personen. "X hyste alltid stor värme och generositet gentemot sin omgivning". "Vi kommer alla att minnas Y som en god kamrat och sakna hans underfundigheter och stora kunskap".
Döden är ett reningsbad, den tvättar bort våra fel och brister. Det är en önsketanke som uppfylls under begravningstalen, i avskedstexterna. Men minnet är inte lika förlåtande. Det finns sanningar som vår omgivning bär på. Sanningar som lätt kan tränga fram på en blöt fest eller i stunder av hämndlust och förbittring.
En minnestext som avslöjade eller bara antydde en karaktärsbrist skulle väcka uppmärksamhet. Om man vågade påpeka att "X kunde lida av svår svartsjuka", eller att "Y hade en ibland osund dragning till pengar", skulle man definitivt bryta mot en hederskodex.
Naturligtvis ska de döda behandlas med respekt. Men det finns en tendens - till exempel i Anna Lindh-fallet - att förvandla människor till oigenkännlighet. (Dessutom, ju högre på samhällsstegen, desto mer helgonlik.)
Ett ärligt och nyanserat In memoriam som samtidigt rymmer vördnad och respekt. Går ett sådant att skriva? Jag tänker på den gamle mannen i Indien, på avståndet mellan de vackra talen och de osminkade avslöjandena. Jag föredrar att se honom i mellanrummet, en person med ljusa och mörka fläckar. Som alla vi andra, höll jag svepande på att säga, men det vore att anonymisera, sudda ut bort konturerna av den där unika karaktären.
