De försvarar hoodien - utan våld

Björn Skifs ligger tvåa på albumlistan. Skivan heter Decennier - sånger från en annan tid, och innehåller tolkningar av låtar från den i hans huvud oförstörda eran innan pop, rock, sex, ungdomskulturer och annat ofog. "Jag inbillar mig att vi behöver den här romantiken igen - som en motreaktion mot allt det aggressiva och hårda vi får i oss i dag, inte minst i rapplåtarna", sa Skifs i en intervju med nyhetsbyrån PM i samband med albumsläppet.

Det är alltså problemet. Vad vi "får i oss". Inte hur det egentligen ser ut.

Det är artisternas förbannade skyldighet att vagga in oss i en solvarm idyll där det värsta man kan råka ut för är en äppelknyckare, eller möjligtvis pyspunka på cykeln - så att vi slipper tänka på verkligheten?

Det är en fåfäng och världsfrånvänd tanke. Så länge den kommer från Björn Skifs och resultatet inte är värre än ännu en skiva från honom vars främsta effekt är att den får en att vilja somna går det att ignorera dumheterna. Men han är ju inte ensam. Han är inte den enda med makt som styrs av en föreställning om att det aldrig blir bättre än förr, och som tycker att det bästa man kan göra åt det nya, otäcka som man inte förstår är att låtsas som att det inte finns. Eller ännu hellre, förbjuda det.

Den sortens tunnelseenderesonemang låg bakom det uppmärksammade förbudet för "de kortaste kjolarna eller andra för tillfället moderiktiga kläder eller andra utsmyckningar, till exempel som piercing" på Stockholmsskolan Maria Elementar härom året. Som om skolans problem satt i elevernas kläder.

Samma mekanism ligger också bakom det allt vanligare förbudet att gå klädd i luvtröja - hoodie - i Storbritannien. Med premiärminister Tony Blairs goda minne har plagget bannats från skolor och köpcentrum landet över. Hoodien har kommit att förknippas så intimt med våld och brottslighet att den i sig ses som ett hot.

På vilka grunder?

Hoodien är den unga brittiska hiphopgenerationens favoritplagg. Det är en scen som till viss del präglas av våldsromantik - och våld. Det är också en scen som vuxit fram i fattiga delar av London, långt från regeringens och etablissemangets kontroll. De har aldrig gett dem något - det är svårt att inte tänka på Pariskravallerna här - men lösningen när det ofrånkomligen slår tillbaka är knappast att förbjuda en del av folks identitet. Allt det skapar är ökade motsättningar - och det blir ännu svårare att inte tänka på Paris.

Hittills har försvaret av hoodien emellertid varit allt annat än våldsamt. Hjärnan bakom vinterns Save the Hoodie-kampanj, grimeartisten Lady Sovereign, är inte ens "aggressiv och hård" i anthemet Hoodie. När hon rappar "fling on an Adidas hoodie and just boogie woogie with me" är det över ett kolsyrebubbligt beat för dansgolvet - inte gatustrider. Det är ett debattinlägg som på samma gång är en av förra årets bästa poplåtar och en obarmhärtig spark mot dubbelmoralens kostymklädda smalben. Som Sovereign frågar på kampanjsajten www.savethehoodie.com: "Hur kan de sälja hoodies i köpcentrum och samtidigt förbjuda dem där?".

Jenny Damberg