En del människors frihet är viktigare än andras

I efterhand är det alltid lättast att vara moralisk. För efterklokheten föreligger ju facit. Mitt i nuets gråzoner är det däremot bra mycket svårare.

Så till exempel verkar ju diskussionen om den svenska regeringens politik under Andra världskriget vara ändlös. Var den feg eller handlade det bara om vanlig realpolitik, eftersom huvudsyftet var att hålla Sverige utanför kriget? Historiker menar att kategoriska efterkloka domar slår fel; nödvändigheten av viss anpassning till Tredje rikets övermakt kombinerades i själva verket med att den svenska tigern då och då gav till en morrning - visserligen ganska diskret, men likväl. Och på allierat håll hade man förståelse för Sveriges situation och vad den krävde. Hursomhelst - bilden är mångtydig även för eftervärlden.

På samma gång finns det rannsakande frågor som springer ur en mera näraliggande tid men som nästan ingen ställer. Jag tänker på det sovjetkommunistiska förtrycket i Östeuropa och ockupationen av våra baltiska grannar. Som pågick i decennium efter decennium utan att vi reagerade. Ja, utan att någon i västvärlden egentligen reagerade och sade: Det här kan vi inte acceptera!

Tusentals människor deporterades och förföljdes. Tusentals människor som var våra grannar. Hela länder hamnade under stöveln. Sovjetsystemet utplundrade och förödde naturresurser och orsakade otaliga personliga tragedier. En aggressiv imperialism härjade alldeles på tröskeln till det fredliga Norden. Och ingen - eller i alla fall väldigt få - protesterade. Många försvarade till och med sakernas tillstånd. I förtryckarsystemets yttersta dagar hävdade till och med en svensk utrikesminister att Baltikum inte alls var ockuperat.

I skolan på 1970-talet fick jag lära mig att så såg världen ut: i öster låg ett jättelikt Sovjet. Några nationer som hette Estland, Lettland och Litauen fanns inte. De var en del av världens största land. I gamla atlasar kunde man möjligen se deras originella flaggor avbildade. Det verkade sagoaktigt på något sätt. Och märkliga språk hade de haft också. "Konstantin Päts" hade någon president hetat, lärde jag mig i pappas uppsättning av bild- och historieverket "Världskriget i bild". Där fanns också bilder från Riga, Tallinn och Vilnius. Svartvita bilder. Mycket gamla. Från en förlorad värld.

Och hela tiden, medan OÄ-lektionerna lugnt pågick i den lilla småländska skolan, strävade människor att överleva och skapa sig en framtid på andra sidan Östersjön - trots de fredsälskade socialistiska rådsrepublikernas ständigt beredda väpnade styrkor, trots KGB och angiverisystem. Ester, letter och litauer försökte i ett mödosamt vardagsliv försvara sitt språk och sin identitet, även om vi och hela världen hade glömt dem och deras kamp eller betraktade dem som bakåtsträvande fantaster.

Västlig realpolitik i skuggan av terrorbalansen? Javisst. Det kan man förstå. Missilerna var grällt ideologiskt skrudade, vilket gjorde dem ännu farligare. Frihet och kamp för demokrati då? Det har vi talat om länge och gjorde även under 1970- och 80-talen. Men vårt tal exekveras alltid med urskillning. Alla ska vara fria, men en del människors frihet är viktigare än andras. En del behöver tydligen inte friheten lika mycket. Så var det då. Så är det i dag. Det räcker med att jämföra de västliga demokratiernas insatser för Somalia med det vältaliga och miljardslukande engagemanget för Irak.

Efterklokheten kommer med andra ord alltid att ha en marknad. Jag trillar dit själv så lätt. Även om jag vet att det fanns många hänsyn att ta för det kalla krigets politiker och att balansen mellan maktblocken var skör. Samtidigt känner jag mig lurad av historieskrivningen och rapporteringen om Baltikum under min skoltid. Jag visste inte hur det var. Jag fick inte veta. Frågan är bara: Om vilka säger vi i morgon: Vi visste inte? Eller: Vi ville inte veta?