Kamrat Lulu härjar fritt
Strax före nyår presenterades Svenska språknämndens lista på nya ord som inkorporerats i det svenska språket. Exempelvis blinga (pryda med glittriga smycken), podda (ladda ner musik till mp3-spelare), sudoku och nätfiske. Men där jag sitter framför min tjock-tv vet jag ett som ska bort: flyttstajlning. Det ger mig knottror på handlederna och får näsan att rinna.
Några gånger har jag nämligen, via nämnda tjock-tv, blivit åsyna vittne till vad flyttstajlning innebär i verkligheten. Det är inte roligt. Det är fascistoid heminredning i TV4-tappning, en stalinistisk utrensningsaktion maskerad med lättsamt och rappt prat och högt tempo. Förnedring på bästa sändningstid.
En expert - detta missbrukade ord! - vid namn Lulu Carter parkerar sitt sportåk på någons garageuppfart och drar in i någons hem tillsammans med Martin Timell. Hemmet ska säljas. Det är därför det måste stajlas, så att det inte behöver uppvisas för spekulanterna såsom just ett hem som verkliga människor faktiskt bott i. Och därmed, hemska tanke, går för underpris. Och som vid annan stajling är budskapet: Du duger inte. Du är inte OK. I detta fall alltså överfört på några människors hem. Men eftersom vi sätter vår personliga prägel på vår bostad och eftersom de ting vi samlar omkring oss åtminstone i någon mån speglar vem vi är eller vill vara, så drabbar domen givetvis personligt.
Lulu ratar och rensar. Eterneller och prydnadsföremål, allt från sunkiga tapeter och trista golv till souvenirerna i nipperhyllan - hela rasket ska bort. Det ska bli nytt, fräscht, oemotståndligt för köparen. Det ska inte märkas att här har en familj bott i 25 år.
Lulu dömer ut, få saker finner nåd för hennes nitiska granskning. De små figurerna Margit och Olle köpte i San Agustín är förstås helt hopplösa. "Vad är det hääär för nåt???" Tapeterna de levt med, tavlorna som bevittnat julfirande, familjehögtider och vanliga tv-kvällar, möblerna som är en del av deras hem. Nänä. Det funkar bara inte. Det måste bort. Rensas ut. Bytas ut.
Och det märkliga sker: Margit och Olle följer snällt Lulu i spåren och låter sig bli tillplattade. Ingen kan ju sätta på plats som Lulu, och hon gör det så övertygande att varken Margit eller Olle egentligen kan förstå hur de har kunnat framleva sitt liv i denna ostajlade torftighet. År efter år. Med dessa eterneller på väggen och dessa genomtrista snusbruna möbler i gillestugan. För att inte tala om plastmöblerna i trädgården! Det är som om fjällen fallit från ögonen. Lulu har fått dem att se sanningen.
Då börjar mina handleder att klia. Ja, jag vrider mig i knipande magsmärtor framför min tjocka, o-platta tv. Och jag vill ropa till Margit och Olle: Lyssna inte på Lulu! Hon har ingen rätt att döma ut ert hem och dem ni varit! Hon har fel! Om ni har tyckt de torkade blommorna var fina, så ändra er inte för att Lulu säger det. Det här är ingen stalinistisk skenrättegång. Det här är bara tv. Ni kan säga till Lulu: "Nu får det vara nog! Ut ur vårt hus! Vi gillar våra eterneller! Det här är vårt liv. Det här är 25 år vi byggt tillsammans och det är inte till salu, även om huset är det. Du kom hit i dag och vet ingenting om oss!"
Men Margit och Olle säger inte så. De fogar sig. Lulu har väl rätt: Vi insåg inte tidigare att vi var skyldiga till denna fulhet, detta estetiska sabotage. Men folkkommissarier och homestagare har en kuslig förmåga att övertyga. Nu vet vi bättre. Tack, stora kamrat Lulu! Tvåhundratusen extra tack!
