Vem mördade metrosexualiteten?

Vad hände egentligen med den tidigare så upphaussade metrosexualiteten? Nu har ordet plötsligt hamnat i kategorin åh-sååå-2004 och ingen använder det längre. Metrosexualiteten kvävdes plågsamt till döds någonstans när överbetalda idrottsmän och Peter Siepen-wannabes oväntat utsågs till dess främsta företrädare. För trots allt snack om den metrosexuella revolutionen verkar den tyvärr inte komma längre än att välkända fotbollsstjärnor numera har börjat använda deo.

Men vilket liv det var då för två år sen. Minns ni? Överallt lyftes exempel på den moderna mannen fram. Beckham och Ljungberg syntes överallt. Och tittade man riktigt noga så kunde man ana att till och med Lars Lejonborg hade lite mer ... lyster ... i hyn. Samtidigt möttes den nya trenden av mothugg. Dominic Mohan, krönikör i den brittiska blaskan The Sun var en av dem som opponerade sig: "Kvinnor vill inte gå ut med hudkrämsindränkta gossar som har bättre hy och spenderar längre tid i badrummet än vad de själva gör. Tro mig, om dom gjorde det så skulle Victoria Beckham inte se så fruktansvärt olycklig ut hela tiden."

När jag förklarade metrosexualiteten död inför några vänner häromdagen protesterade de högljutt och menade att det visst skett förändringar. Att det numera inte bara är ok, utan högst normalt att killar ägnar sig åt sitt utseende, köper hudvårdsprodukter, ansar kroppsbehåring och ser manikyr som ett omistligt inslag i vardagen. Det var då jag insåg att de faktiskt hade rätt. Som vanligt. Metrosexualitetens död berodde inte på hur lite killarna brydde sig utan på hur mycket de brydde sig. Om helt fel saker.

Metrosexualiteten var tänkt att innebära en uppdatering av mansrollen och vägen ut ur stela könsstereotyper. Stereotyper som i dag tycks hålla mannen i ett hårdare grepp än kvinnan. Men i stället för att bryta ner könsbarriärer så har det främst handlat om att hitta den rätta proportionen mellan machoman och moisturiser som ger flest ligg. Inget fel i vinstmaximering i och för sig, men för oss som drömde om att äntligen kunna intressera sig för konst och kläder och fortfarande betraktas som normala eller inleda en konversation med det motsatta könet utan att det nödvändigtvis måste syfta till sex är det kört.

I stället för att leda till verkliga förändringar har vi hamnat i en situation som sexualiserar båda könen. Det är lite som att ha förlorat den ena armen och sedan hugga av sig den andra för symmetrins skull. Grattis Sverige.

Den manliga frigörelsen har gått in i väggen. Det skulle vara kul att lyfta fram några positiva exempel som motsäger det påståendet, att jämställdhet ökar och våld mot kvinnor minskar, men de är svåra att hitta. Och själv vill jag helt enkelt inte vara med längre om den nya mansrollens mest tydliga resultat är att Sveriges killar nu tycker det är en bra idé att raka pungen.