Kvotering utan skäl

När hon intervjuades i Expressen TV i onsdags fick hon frågan om kvotering i bolagsstyrelser, och gick föga förvånande i sina företrädares fotspår. ”Om man harvar på under lång tid och inte kommer någonstans med strukturerna så tycker jag man ska vara öppen för kvotering.”

Retoriken känns igen: Kvotering kanske inte nödvändigtvis är den första åtgärden som man tar till, men det är nödvändigt därför att utvecklingen går alldeles för långsamt. Detta trots att utvecklingen egentligen går väldigt snabbt. Det är inte ens hundra år sedan gifta kvinnor stod under sin makes förmyndarskap. I dag är de som är anställda som chefer ungefär 60 procent män och 40 procent kvinnor. Av de nyrekryterade ledamöterna i börsens bolagsstyrelser år 2017 var 59 procent män och 41 procent kvinnor. Det har skett på rent meritokratiskt vis – som en konsekvens av att kvinnor och män har givits samma rättigheter och skyldigheter.

Kvinnor dominerar dessutom nästan alla svenska högre utbildningar. Forskaren och författaren Nima Sanandaji kunde redan år 2011 visa att heltidsarbetande singelkvinnor i amerikanska storstäder som New York och Chicago hade kommit ikapp eller till och med gått om jämnåriga heltidsarbetande singelmän i inkomst. Den globala trenden är snarare än någonting annat att kvinnorna är på väg att gå om männen. Trots det finns det en politisk retorik som innebär att utvecklingen går väldigt långsamt.

När Norge för tio år sedan införde sina kvoteringslagar utlovades fantastiska effekter: högre vinster i näringslivet och ökad jämställdhet i hela företagen. Det är ungefär vad det brukar heta i Sverige också. Ingen av effekterna inträffade dock. Företagen har inte fått högre lönsamhet, och könsfördelningen i övrigt har inte förändrats. De berörda bolagen har fler kvinnliga styrelseledamöter (de följer helt enkelt lagen – och tro det när alternativet är att företaget tvångslikvideras.) Det finns, utifrån det syfte som förespråkarna själva har, väldigt lite som talar för att kvotering vore en god politisk åtgärd.

Ytterst är frågan om kvotering en fråga om äganderätt. Det är helt enkelt fel att från politiskt håll bestämma över privata företags interna angelägenheter. Det var fel när man på 1970-talet ville överföra ägandet i näringslivet till fackliga organisationer genom löntagarfonderna, och det är fel när man i dag vill bestämma vem som får och inte får sitta i ett företags styrelse.

Lyckligtvis saknar kvotering till bolagsstyrelser stöd både i befolkning och riksdag. Regeringen drog nyligen tillbaka sitt förslag om lagstiftad kvotering av just det skälet. Det är dock hög tid att begrava också själva idén om kvotering för gott.

Människor är mer än streck i jämställdhetskalkyler, och privata företag är inte blott medel för politiska mål.