Aktuell arvstvist i Uppvidinge
En urgammal fråga i svensk debatt är den om kusiners arvsrätt. Följer man den bakåt i tiden är det Moderater och Sverigedemokrater som gång på gång föreslagit att kusiner återigen borde få tillbaka sin ställning i arvslängden och en utled socialdemokrat som hänvisar till olika utskottsbetänkanden där det konstateras att situationen är så ovanlig att man inte behöver lösa den.
Betänkandena hänvisar i sin tur också bakåt i tiden, till äldre betänkanden. Argumenten går så att säga i arv. När Morgan Johansson (S) var justitieminister fick han ovanligt ofta stå i riksdagens talarstol och rabbla upp alla som med dagens lagstiftning redan har arvsrätt. Efter det brukade debatten hänfalla till ifall Allmänna arvsfondens verksamhet är fin eller subversiv, och därefter ebba ut.
Den urgamla myndigheten Kammarkollegiet driver just nu en rättsprocess för att få en person i Uppvidinge avregistrerad som arvtagare till ett arv värt tio miljoner kronor. Lyckas man kommer pengarna istället gå till Allmänna arvsfonden som sedan 1928 samlar medel från personer som dött utan arvingar och utan testamenten och betalar ut till verksamheter som anses vara av typen som man kan tänka sig att enskilda skulle kunna ha testamenterat till.
Men en viktigare händelse för Kammarkollegiet var när Riksrevisionen förra året granskade just Allmänna arvsfondens verksamhet och kom fram till att den inte alltid lyckats så bra. Det är naturligtvis så att det med ökande välfärdsbrottslighet kan riktas lystna blickar mot en statlig fond som fått njuta av nästan hundra års index och räntor. Och det allmänna slarv som ofrånkomligen verkar följa med denna välståndsökning.
Kammarkollegiet har tvingats ta fram ”frågor och svar” som besvarar frågan om det stämmer att arvsfonden delat ut pengar till padel-banor som nu gått i konkurs. Svaret är lika briljant intetsägande som det är talande: –Nej, Allmänna arvsfonden har enbart betalat ut pengar till ideella padel-banor.
Det finns, då som nu, personer som provoceras av att se enskildas slit och möda omsättas i frikostiga gåvor till mer eller mindre seriös verksamhet. Man vill att statlig verksamhet skall vara seriös och inte göra misstag.
Riksrevisionens granskning visade dessutom att det finns en dubbelt så hög risk för att personer knutna till föreningar som får del av pengarna förekommer i ”register för misstänkt ekonomisk, organiserad och demokratihotande brottslig verksamhet” som för ett slumpmässigt urval ur befolkningen.
Det finns säkert goda skäl för Kammarkollegiet att agera i fallet kopplat till Uppvidinge. Parallellt med ökningen av välfärdsbrottslighet går en trend av ökande åldringsbedrägerier. Kammarkollegiets rätt att underkänna arvingar kan vara ett skydd mot sådant.
Men det skall också bli skönt att se den Moderatledda regeringens utredning av kusiners arv landa nästa år. För de socialdemokratiska grindvakternas argument har varit felkonstruerat sedan åtminstone 2004: att det är ovanligt att personer dör utan närmare släktingar än kusiner är ett argument för deras arvsrätt, inte mot. Särskilt i en tid då 1900-talets kollektivism är på tillbakagång.
