Frivilligförsvarets organisationer , reservofficerarna, försvarsmaterielindustrin - alla har det gemensamt att de betraktas som problem i den övergripande svenska försvarspolitiken. Ja, hela försvarsorganisationen är kanske ett enda stort problem, en enda stor utgiftspost.

När försvaret omstruktureras för att med försvarsministern Leni Björklunds ord på folk och försvarskonferensen i Sälen "produktionsapparaten" skall inriktas på "kärnverksamhet" tycks etablerade verksamheter nämligen betraktas som barlast. Frivilligorganisationerna som haft en sådan enorm betydelse efter Gudrun i till exempel Kronobergs län var länge bortglömda i försvarsberedningens arbete. När ledorden är centralisering och samordning raseras den lokalt präglade krisorganisationen som utvecklades till ett framgångsexempel. Reservofficerarna ställer frågan varför deras kompetens och erfarenhet inte används bättre. Nu är de mer att betrakta som en kollektiv reserv än som officerare.

Försvarsmaterialindustrin väntar på besked. Antingen krävs svenska order som dröjer för att garantera överlevnaden, eller så är ökad export räddningsankaret för industri och anställda.

Osäkerheten om framtiden blir inte mindre när ett av stödpartierna till regeringen till och med motsätter sig att demokratin USA får köpa vapen. Om demokratier inte får försvara sig, vem skall då få köpa vapen? På Sverige kan industrin inte leva. Och utländska order från demokratier kritiseras, att diktaturer inte skall få köpa vapen borde vara ett rimligare krav att leva upp till. Reservofficerare väntar på order från befälen, frivilligorganisationer lyssnar efter direktiv och försvarsindustrin avvaktar riktlinjer. Men alla tycks få ge sig till tåls. Björklund har rollen ungefär som företagsdoktorn som anlitas för att skära ned och strukturera om. Uppgiften är inte och har inte varit att bygga upp något nytt. Uppgiften är att montera ned och hantera "problemen".