Älmhults hyresvärdar är för små
Älmhults kommunkassa läcker. Detta på grund av att anmärkningsvärt många personer utan möjlighet att betala hyran flyttat till kommunen. Det åligger nämligen kommunen att täcka upp detta för kommunens invånare. Statliga pengar finns för andra typer av ekonomiskt stöd, men till slut är det kommunens uppgift att se till att människor lever under värdiga förhållanden.
Men i den digitala informationsåldern kan den mest välmenande reglering användas på fel sätt. Kommuner har ansvar för sina invånare och den kommunala välfärden får sägas vara del av ett kontrakt där skattebetalare ingår. Att bara flytta till en kommun för att få tillgång till boende utan att se till förutsättningarna att så småningom kunna bli en del av det kontraktet blir ett problem. I alla fall om det sätts i system.
Därför har det kommunala bostadsbolaget sedan en tid satt som krav att man skall kunna uppvisa försörjning för att få hyra en lägenhet. Nu pekas privata hyresvärdar ut som de som får kommunkassan att läcka. Men när Smålandsposten tittat närmare på saken verkar det i huvudsak handla om riktigt små aktörer. Någon nämner att uthyrningen är en del av pensionssparandet. Det framstår inte som att skalan är så stor.
De betonar också att kommunen inte sagt något om att den vill se att även mindre aktörer anpassar sina uthyrningsregler, men med denna uppmärksamhet kan en sådan förväntan ändå uppstå.
Det är viktigt, som Barometerns politiska chefredaktör Martin Tunström konstaterade i veckan (11/8), att politiken inte lägger ansvaret på integrationen på privata företag. Då handlade det om statsministern som i Ekot:s partiledarintervju talade om att företagen kan göra mer för att lindra matchningsproblematiken på arbetsmarknaden. Nu handlar det om en lokal problematik där ganska små aktörer identifieras som skyldiga till kommunens ökade utgifter.
Men tendensen är densamma: det offentligas misslyckande förväntas hanteras av privata aktörer. Kommuner har inte lagstiftningsverktyget för att värna sina intressen. Men det var också ytterst få som försökte gå en annan väg när statliga ersättningar regnade över mindre kommuner i samband med migrationskrisen 2015. Då blev, för första gången på mycket länge, hyreslägenheter i kommuner med negativ befolkningsutveckling en tillgång som många ville få utdelning på. En person köpte en färja för att användas som tillfälligt asylboende. Vad som kom efter var en senare fråga.
Den frågan står vi inför nu: hur ser man till att kommuner kan balansera sina utgifter utan att sätta människor i kläm? Återigen dyker matchningen upp. Det finns akut underskott av personal inom vård och omsorg. Vägen till arbete har visat sig längre än många hoppades på, men varje kommun kan lätt räkna på vinsterna med att lyckas. Det borde vara tillräcklig motivation.
Privata aktörer brukar dessutom, trots att de inte har samma ansvar för situationen, vara duktiga på att bidra till lösningar. Men privatpersoner som investerat i enstaka hyresfastigheter kan inte lastas för situation som uppstått till följd av femton år av nationell politisk konsensus.
