Ändra miljöbalken istället
Att beskriva vad som är en lag och inte är svårare än många tror. Lagboken med sin tyngd och allvarsamma framtoning bidrar kanske till att många nöjer sig med svaret: en lag är regel som står i lagboken. Men ganska snabbt inser den som funderar lite till att det krävs andra kriterier för att definiera vad en lag faktiskt är. Då hamnar man omedelbart i rättsfilosofins klor. En lag måste till exempel vara allmängiltig och förutsägbar, den måste också finnas tillgänglig för de personer som har att följa den.
En avgörande princip är att lagstiftarna inte får ändra lagar för att gripa in i enskilda rättsprocesser. För att minska risken för detta har de flesta rättsstater delat upp makten i dömande, stiftande och verkställande delar. I vår grundlag står klart och tydligt att riksdagen inte får fatta beslut som syftar till att undanröja juridiska hinder i specifika rättsfall.
Igår kom ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen att ställas inför denna mycket ovanliga fråga: Har riksdagen fattat beslut som bryter mot grundlagen?
Saken gäller Cementas tillfälliga tillstånd för att få fortsätta sin kalkbrytning på Gotland. Turerna kring det förlängda tillståndet är vid det här laget många, men den senaste innebar att regeringen tog fram tillfällig ändring i miljöbalken som sedan klubbades i riksdagen för att se till så att Cementa inte behövde stänga ned sin verksamhet med mycket kort varsel. Nu står visserligen företaget för liknande problem igen, men det är delvis en annan historia.
Ett antal miljöorganisationer gick till domstol för att få tillståndet och lagstiftningsprocessen prövad. Det var inte orimligt. Smålandspostens ledare konstaterade redan när beslutet fattades att det var uppenbart att regeringen agerade i strid med rättsliga principer för att hjälpa ett enskilt företag som fått ett negativt myndighetsbeslut emot sig.
När Högsta förvaltningsdomstolen nu tar sig an den så kallade föreskriftsgeneraliteten är det en stor besvikelse. Man nöjer sig med att konstatera att praxis har landat i att ett företag eller en person måste nämnas vid namn i ett lagstiftningsärende för att riksdagen skall kunna anses ha brutit mot grundläggande rättsprinciper: en ”avgörande vikt läggs vid den språkliga utformningen”.
Det är en svaghet som bör åtgärdas. Det är tämligen lätt för en riksdagsmajoritet att stifta tillfälliga lagar för att lägga sig i enskilda rättsfall om allt hänger på om personer eller företag nämns vid namn. Det är ju väldigt enkelt att undvika. I fallet Cementa var regering och opposition eniga om att det beslut som fattats var felaktigt och skulle rättas till, den sortens enighet ställer ännu högre krav på ryggrad. Den process som nu blev öppnar för framtida missbruk, särskilt som Sverige inte har (och inte bör ha) en författningsdomstol.
Cementa borde få fortsätta sin kalkbrytning på Gotland. Men förutsättningarna för det finns i att permanent reformera miljöbalken. Sverige behöver kunna använda sina naturresurser. Men att fiffla med speciallagstiftning är inte imponerande i en rättsstat.
