Anledningen till kungliga ordnar
Så knäppt var det faktiskt sedan Socialdemokraterna ”reformerade” denna institution i jämlikhetens namn. Ingen skulle kunna få svenska ordnar förutom icke-svenskar. Men nu är ordningen alltså återställd, till och med i bred politisk enighet.
Många tycker säkert att kungliga ordnar är fånigt. Att det är en kvarleva från en svunnen tid, pompöst, krampaktigt, kanske till och med barnsligt. Men det finns en mycket värdefullt argument för ordnarnas återupplivande.
Skenet bedrar. Det handlar inte främst om pompa och ståt. Sådant är viktigt om det är av rätt anledning. Ju mer av sådant, desto starkare är signalen att det som uppmärksammas inte är trivialt. Men glansen är fortfarande inte substansen.
Det är heller inte främst för att uppmuntra folks fåfänga. Fåfänga är en dödssynd, men också - i måttlig mängd - en legitim mänsklig drivkraft. Man kan hitta exempel på oerhörda ansträngningar vars resultat kommit samhället till godo tack vare fåfänga. Men det är fortfarande inte det som är poängen med offentliga utmärkelser.
Ytterst handlar det om vad som är samhällets värdesystem. Den tid då ordensväsendet avskaffades var förvisso en då jämlikheten stod i politisk centrum. Men det var också en mycket materialistisk miljö, och såpass har mycket litet förändrats. Man kan till och med hävda att samhället bara har blivit mer materialistiskt på femtio år.
”En kunglig orden är också en bekräftelse på att det finns insatser av ett slag som inte går att mäta i pengar.”
Där fungerar ordensväsendet som en symbolisk motvikt. En påminnelse om att det finns andra värden än de ekonomiska, och att det finns andra anledningar att anstränga sig för att uträtta något än ekonomisk vinning. En kunglig orden är också en bekräftelse på att det finns insatser av ett slag som inte går att mäta i pengar. Pengar är inte och skall inte vara den kvalitativa måttstocken mänskliga initiativ.
Till saken hör också att ordensväsendet avskaffande var en del i ett större politiskt projekt som syftade till att underminera monarkin. Kungliga ordnar är ju just kungliga.
Men därmed underminerade man (förstås) också något ömtåligt. Utdelandet av en kunglig orden är inte ett erkännande från hovets sida utan från allmänhetens. Kungen är det symboliska mellanledet. Även i det åskådliggörs skillnaden mot ett ekonomiskt erkännande, som ju tvunget kommer från en enskild avsändare som inte kan representera mer än sig själv. Såvida man inte tänker sig att regering eller riksdag skall förrätta sådana saker - vilket alltid kommer vara symboliskt bristfälligt givet den politiska inramningen.
Allmänheten får nominera personer till de kungliga ordnarna. Alla har alltså anledning att hålla ögonen öppna.
