Ännu en budget med svagt stöd
En krisbudget. Det är vad finansminister Mikael Damberg (S) kallade årets vårbudget som regeringen presenterade under tisdagsförmiddagen. En beskrivning som stämmer inte bara i det att den har att adressera flera krisrelaterade frågor, som följdeffekter av pandemin eller stöd till Ukraina, utan även såtillvida att dess svaga stöd vittnar om hur svag ställning regeringen befinner sig i.
Den största andelen av de trettio miljarderna – tio miljarder – går till mottagandet av ukrainska flyktingar, vilket primärt finansieras genom omfördelning av medel som annars hade gått till biståndsbudgeten.
Något liknande gjordes också i svallvågorna av migrationskrisen 2015, vilket ledde till kritik från flera håll och även var en källa till osämja mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som då regerade tillsammans. Återstår att se om den kritiken gör sig hörd även denna gång.
Den näst största posten är en ersättning till företag för sjuklönekostnader på sex miljarder, följt av fyra miljarder som läggs på garantitillägg till vissa pensionärer – ett förslag som stött på patrull i riksdagen. Därtill ingår ett antal mindre satsningar, som 500 miljoner för att bland annat anställa fler sjuksköterskor. Och en av Liberalernas vinster från januariöverenskommelsen, förstärkningen av jobbstimulansen, skjuts upp.
”Det är inte första gången regeringen lägger fram en budget som ej har riksdagens stöd.”
Det mesta av vad som presenterades var redan sedan tidigare var känt, och det bjöds inte direkt på några revolutionerande nyheter. Och det hade väl knappast någon heller förväntat sig. Dels eftersom det hör till saken att en ändringsbudget sällan brukar någon komma med några större förändringar; dess roll är snarare att komma med smärre justeringar. Men också eftersom det sannolikt hade försvårat möjligheterna än mer för denna regering, som nu inte har något etablerat budgetsamarbete, att faktiskt få igenom sin budget.
Däri ligger också något av det problematiska med denna budget, nämligen dess instabilitet. Det är inte första gången regeringen lägger fram en budget som ej har riksdagens stöd. Regeringen har inte säkerställt att riksdagen kommer släppa igenom ändringsbudgeten. Kritiken har hörts inte bara från borgerliga partier. Det är inte omöjligt att betydande delar av ändringsbudgeten kommer att falla i riksdagen.
Det åskådliggör det besvärliga med att ha en svag regering som befinner sig så pass långt från ha riksdagsmajoritetens stöd. Men det visar också på det besynnerliga i att delar av riksdagen släpper fram en sådan svag regering utan att själva egentligen få ut något av det.
Det vore olyckligt om den instabilitet som präglat de S-ledda regeringarna de senaste åren leder till något slags nytt normalläge där det anses allmänt accepterat att regeringar tillträder utan det stöd de egentligen behöver för att kunna bedriva sin politik.
Utan stöd går det inte att driva sin politik, en sanning så självklar att den ej borde behöva påpekas. Om inte annat kan det åtminstone bli en tankeställare för att även Centerpartiet framöver ska återvända till det borgerliga samarbetet. Sverige behöver en stabil regering som har riksdagens stöd.
