Ansvaret för hela asylpolitiken
Någonstans känns Sverige lite varmare, det kan behövas eftersom en falsk självbild odlas av ett kallare och intolerantare land. För den som tror att den lilla orten i "Norrland" präglas av mänsklig kyla och inåtvändhet visar den breda uppslutningen bakom familjen på motsatsen. I närsamhället finns omsorgen och värmen. Att sedan aftontabloiden skriver om kommuncentrat som "hela byn" vittnar om ett sedvanligt Stockholmsperspektiv.
Över det politiska och massmediala engagemanget i detta enskilda fall finns det emellertid anledning att resa frågor. Ånge kommun agerar som en part i målet, via hemsida och utspel. Kommunen, den lokala politiska enheten, tar ställning för att familjen ska beviljas uppehållstillstånd. Det är en fråga som juridiskt sett ligger utanför kommunens område. En stor kvällstidning agerar med kampanjjournalistik och frågar statsministerm om det är rimligt att en familj efter 11 år ska utvisas. Vänsterpartiets ledare ser sin chans att i riksdagen haka på kritiken mot den "inhumana asylpolitiken".
Migrationsdomstolens dom får emellertid som vanligt ett begränsat utrymme i debatten. I den framkommer det tydligt att asylskäl saknas. Att familjen stannat under så lång tid i landet beror helt enkelt på att den inte valt att frivilligt lämna Sverige. Generellt sett kan ett sådant agerande bidra till att försvåra uppväxande barns framtid i återvändarlandet. Ska asylpolitiken vara legitim hör det till den reglerade invandringen att personer som saknar asylskäl faktiskt utvisas. Och på det stora hela taget är det förvånande att domskälen får så liten betydelse i den debatt som vanligen följer i enskilda fall av utvisningar. Frånvaron av fakta leder till vrångbilder av asylpolitiken. Kampanjer i vissa specifika fall skymmer andra där asylskälen ter sig starkare. Misstron mot Migrationsverk och migrationsdomstolar är generellt sett också svår att förstå, även om olikheter i bedömningar i de tre migrationsdomstolarna tidigare uppmärksammats, även om verket i fler fall också förtjänat kritik. Som om den monumentala okunskapen om den svåra situationen för de kristna flyktingarna från Irak.
I ett annat uppmärksammat fall, med den 91-åriga kvinnan Ganna som kan komma att utvisas till Ukraina, är saken också delvis en annan. Som riksdagsledamoten Emma Henriksson (Kd) påpekat fanns tidigare regler i lagstiftningen, kallade sista länken, som sannolikt hade öppnat för ett uppehållstillstånd för den dementa kvinnan som saknar anhöriga i sitt ursprungsland. Ett märkligt handläggande i regeringskansliet av en skrivelse till Europadomstolen i fallet väcker berättigad irritation hos kristdemokrater och folkpartister. Även för en varm anhängare av en generös asylpolitik är saken dock komplicerad. Det går inte att i det generella perspektivet helt bortse från kostnadsfrågan när det gäller personer som omfattas av sista länken.
Det står alla fritt att kräva en mer generös asylpolitik i Sverige. Och verk och domstolar bör granskas. Till mediernas ansvar hör dock en korrekt bevakning och riksdagsledamöter torde vara väl medvetna om att ministerstyre är förbjudet i svensk lag. Och om domarna hade blivit lästa skulle debatten varit en annan.
