Asylsystemet står inför ett sammanbrott
Det motsvarar 40 svenska normalkommuner, konstaterar Edman och bjuder in oss till ett tankeexperiment. Betänk vad det innebär i form av infrastruktur, offentliga jobb, bostäder, skolor, bussar, vårdcentraler och allt annat som finansieras via skatterna. Samhällsförändringen är dramatisk.
Till det kan man lägga att Sverige är dåligt förberett. I många kommuner mäktar man i dag inte med asyltrycket, vilket fått till följd att många valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti i höstas. På myndighetsnivå är utmaningarna enorma. Migrationsverket talar om behovet av tusentals nya rekryteringar och Arbetsförmedlingen är på väg att braka samman. AF:s generaldirektör Mikael Sjöberg talar om sin personal i termer av ”extremt pressade”. Etableringsreformen var designad för en handläggare på 30 nyanlända. I dag har handläggare hand om 60 nyanlända invandrare och enligt Sjöberg är siffran på väg upp mot 80-90. Möjligheten att göra ett riktigt bra jobb är, som han säger, i princip bortblåst.
Scenariot är en ännu sämre integration. Och då är mediantiden i dag åtta år för nyanlända att komma i arbete, hälften av dem kommer inte i arbete alls. Att skjuta till mer pengar löser heller inte problemet på kort sikt. Inflödet är så högt att myndigheten inte hinner rekrytera personal i det omfattning som behövs.
När nu samma politiker som skapat ett av världens mest rättssäkra asylsystem, med individuell prövning i domstol, samlas i slutet av veckan för att diskutera flyktingsituationen måste en viss självrannsakan infinna sig. Formerna för ett blocköverskridande samarbete är på plats. Frågan är förstås om insikten om påfrestningarna inom välfärdskedjan är det? Effekterna av det nya asylsystemet måste ta plats i rummet.
Det handlar inte om att rättssäkerheten ska överges, inte heller de internationella konventioner som är såväl rättsligt som moraliskt bindande. Reglerna för uppehållstillstånd bör däremot ses över och inriktas för att säkerställa ett värdigt mottagande för dem med störst behov av en fristad. Även andra delar av migrationspolitiken måste in i bilden. Det förekommer exempelvis ingen systematiserad brottsbekämpning mot ligor som bedriver organiserad människosmuggling. Ytterligare steg bör också tas för att effektivisera återvändandet för de som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd eller som uppehåller sig i landet illegalt. Direktavvisningar bör övervägas, för att frigöra resurser till nyanlända med legitima asylskäl.
Sverige bör fortsatt ta ansvar för människor som flyr från krig och förföljelse. Samtidigt måste vi vara vaksamma inför att de sociala och ekonomiska påfrestningarna i samhället inte blir så stora att de går ut över vår förmåga att välkomna flyktingar även i framtiden.
