Att lobba Liberalt

Bilden som ges är den av en partiledare vars interna bas är så pass svajig att hon sökt sig till två inflytelserika föredettingar för att kunna manövrera som hon vill.

Den ene av dem, tidigare partiledaren Lars Leijonborg, skall bland annat ha skrivit Nyamko Sabunis linjetal och ha getts en sådan stark informell ställning att han i princip går rakt in i partikansliet när han vill.

Den andre, tidigare partistrategen Johan Jakobsson, sägs vara fadern till partiets förslag om en elektrifieringskommission för omställning till elvägar som kom att bli en del av Januariavtalet. Det uppmärksammas att Jakobsson vid den tiden hade lobbyuppdrag för Scania.

Låt oss först vara hårda men rättvisa: Liberalerna är ett av de partier som det finns absolut minst anledning att bry sig om. Vad de har för internt groll för sig om vem som har partiledarens öra och inte är tämligen ointressant.

Fenomenet gör sig i någon mån gällande i alla partier; tendensen att det uppstår ett informellt maktcentra som opererar vid sidan av den egentliga partidemokratin. Och det är ju ett problem såtillvida att systemet inte rullar helt enligt den teoretiska modellen, men egentligen ett område som främst är ägnat att besvära statsvetare snarare än en bred allmänhet.

Vad som däremot är allvarligt och av allmänintresse är om det här maktcentrat innefattar lobbyverksamhet. I fallet Liberalerna är den aspekten besvärande. Inte bara Jakobsson (som i dag är chef för kommunikation och opinionsbildning vid Svenskt näringsliv) utan även Leijonborg har fötterna i lobbying. Leijonborg är konsult vid Diplomat Communications. Som är fallet hos de flesta företag av det snittet, även Jakobssons tidigare Nordic Public Affairs, är det inte meningen att någon utomstående skall veta vem som i slutändan är den betalade kunden.

Stämmer uppgiften att Scania ytterst höll i tråden när Nyamko Sabuni beslöt att börja driva elektrifiering av vägarna kan de känna sig särdeles nöjda. Johan Jakobsson också. Regeringen har ju förbundit sig att förvandla det där till verklighet. Men väljarna och skattebetalarna har anledning att dra öronen åt sig.

Vems intressen Leijonborg går när han sätter sig med Sabuni för att rekommendera vägen fram för partiets politik vet få mer än han själv. Kanske är allt av lojalitet med partiet. Kanske inte. Men något är fel när en sådan fråga skall behöva hänga i luften.

Sverige har en för västliga länder en väldigt liberal och tillåtande syn på politiker som efter avslutade förtroendeuppdrag träder i tjänst hos lobbyfirmor. Debatten pågår sedan länge, för det är ingen lätt sak att lösa på ett effektivt och pragmatiskt sätt. I vissa fall kanske det helt enkelt måste vara upp till partiernas ansvar och omdöme. Vi säger inte mer än så.