Även förebyggande arbete behöver poliser
Polisen är sedan ett par år tillbaka tänkt att arbeta närmare medborgarna. Inte minst handlar det om att synas och vara närvarande i utsatta områden. Specifika poliser skall ha ansvar för det lokala förebyggande arbetet och på så sätt motverka gängens inflytande.
Ambitionerna är höga och regeringen talar sig återkommande varm om det förebyggande arbetet som polisen gör. Lokalt polisarbete är nyckeln till att påverka de negativa spiralerna i de sextioen områden som polisen har identifierat som utsatta för otrygghet och organiserad kriminalitet.
Detta arbete har dock gått långsamt som följd av problem inom organisationen, främst av allt brist på polisen. Mer prioriterande ärenden har dragit personal och resurser från arbetet med lokalpolisområden. I en intern polisrapport som Svenska Dagbladet (20/10) rapporterat om utsätts arbetet för tung kritik.
Detta är tredje året i rad som polisens egna utvärdering sågar hanteringen av områdespoliser. Trots tidigare kritik har myndigheten fortfarande dålig koll på vilka som faktiskt arbetar i den specifika rollen. Antalet sägs nu vara 780 och att de blivit fler med åren. Men samtidigt är dessa poliser de första som sätts på andra uppgifter när det blir personalbrist i andra delar av organisationen.
Det långsiktiga och relationsbyggande arbetet blir en stor utmaning när det inte finns kontinuitet i vilka som har rollen som områdespolis. Att ungefär hälften dessutom inte är knutna till ett geografiskt område gör arbetet ännu svårare.
Lokal- och personkännedomen har pekats ut som nyckelresurser i arbetet mot otryggheten. Ändå används områdespoliserna som om de är en resurspool att plocka ur när fotbollsmatcher eller andra evenemang behöver polisnärvaro. Rollen som områdespolis har också urvattnats med tiden enligt rapporten. Tanken är att man skall jobba förebyggande. Men istället får poliserna rycka ut och göra ingripanden.
”Att förebyggande lokal närvaron fallit bort skadar inte bara polisens arbete utan också kommuners och andra myndigheters.”
Att förebyggande lokal närvaron fallit bort skadar inte bara polisens arbete utan också kommuners och andra myndigheters. Strategin om att samla offentliga organisationers olika resurser för att bekämpa de gängen förlorar därmed en grundbult om inte polisen är med och stöttar upp.
Polisens mål och regeringens ambitioner om förbyggande arbete behöver följas av praktiskt arbete. Att polisen behöver prioritera ingripande och grova brott i sitt arbete kan man förstå. Polisbristen är ett skriande problem. Men att betydande delar av kritiken handlar om otydligheter och förskjutande av roller är svårare att ursäkta.
Polisen behöver säkra en kontinuitet i det lokala arbetet samtidigt som rollen konkretiseras som det varit tänkt. På längre sikt är det överhängande problemet uppenbart. Målsättningar är satta som om polisorganisationen har ett överflöd av personal. Så är inte fallet. Regeringen behöver göra ekonomiska satsningar på polisen om uppgifterna skall kunna lösas.
Polisen borde vara mer närvarande i de utsatta områdena och förebyggande arbete är värt att prioritera.
