Avveckling eller utveckling av Gripen

JAS brukar den kort och gott kallas, Gripen. Men Gripen A och B är inte samma plan som Gripen C och D och definitivt inte som den planerade modellen E och F.

Trots att det är en Saab-produkt kan planet jämföras med en Volvo (det är ju för övrigt Volvomotorer i planen). Alla känner igen en V70, men den som kört olika modeller vet att det är innehållet som gör bilen. Och precis som med bilar måste även stridsflygplan någon gång bytas ut. Teknikutvecklingen går fort, och betydligt snabbare inom den bransch Saab är verksam inom än i många andra sektorer. Som i den där bilmärket med samma namn fram till nyligen var representerat.

Så frågan är; ska Sverige ha stridsflygplan i framtiden?

När Nato utvärderade det svenska försvaret var betyget relativt gott. Organisationen talar om en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande. Flyget klarar att stödja det nationella försvarets behov och har en inbyggd förmåga att delta i multinationella, även Nato-ledda, krishanteringsinsatser.

I dag alltså. Och en tid framöver.

De senaste Gripen-modellerna bedöms vara slagkraftiga fram till senast 2030. Och eftersom en vidareutveckling kan ta tio år behöver den inledas 2020. Ärendet ska nu beredas i regeringskansliet. Oppositionen i riksdagen röstade under förra året igenom ett förslag om en parlamentarisk luftförsvarsutredning, vilket hittills avvisats av regeringen med motiveringen att det kan hota ett framtida förmågelyft av Gripen.

Det tycks aldrig vara läge att tillsätta en utredning. Dels brådskar det med besked till industrin och dels ligger perioden bortom 2040, vilket var huvudinriktningen för den begärda utredningen, för långt bort. Var vi då befinner oss teknologiskt och säkerhetspolitiskt går knappt att sia om.

Återstår gör att lägga alla bedömningar i händerna på Försvarsmakten. Men inte heller det är helt lyckat. Beslut som handlar om minst 30 miljarder kronor bör höjas över tjänstemannanivå. Även om stora delar av en sådan utredning skulle ske under sekretess finns ett behov av insyn och möjligheter för partierna att vara med och påverka.

Av två dåliga strategier har regeringen valt den sämsta. Försvarspolitiken bör så långt som möjligt utformas i brett samförstånd, eftersom det borgar för långsiktighet och därmed kostnadseffektivitet i besluten.

Libyen-insatsen visade att Gripen överträffade förväntningarna, mandatet på plats förändrades och uppdraget vidgades. I en tid där internationella insatser kräver samordning och specialisering måste Sverige välja väg. Något måste vi tillföra. I det sammanhanget är en högteknologisk satsning på flyg att föredra framför offensiva markförband med stora förluster som insats.