Barn har rätt till en familj

I nämnderna fattas exempelvis beslut om familjehemsplaceringar och missbruksvård. För politiker, såväl som för tjänstemän, gäller det att bidra med omdöme, livserfarenhet, människokännedom, empati och social kompetens i ofta mycket svåra situationer. Att verksamheten är lagstyrd innebär inte att det finns ett färdigt facit. Men i det ligger också en problematik. Tanken med politiskt ansvarsutkrävande av professionen riskerar att övergå i godtycklighet. Och professionen är i sin tur inte alltid så erfaren eller professionell.

När förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) närmade sig frågorna i en essä i magasinet Neo för ett par år sedan var han förvånansvärt öppen med misslyckandet från det offentligas sida. Vi gör i dag sociala interventioner utan att veta om livschanserna blir bättre, löd budskapet. Han beskriver bland annat hur vanliga berättelserna är om hur den nyutexaminerade socionomen hamnar längst ut i linjen med de tuffaste fallen: Ett slags omvänd medicinsk huvudregel, där bristande erfarenhet och kunskap i praktiken kan leda till större ansvar och mer inflytande över vård och behandling.

Just nu ses reglerna för tvångsplacerade barn över. Varje år placeras tusentals barn i hem utanför familjen. Enligt kartläggningar från Socialstyrelsen visar det sig att utsikterna för dessa barn är dåliga. Riskerna ökar för psykiska problem, dålig utbildning, arbetslöshet, tonårsgraviditeter, kriminalitet, missbruk och bidragsberoende. Överrisker finns också för självmord och försök till detsamma.

Ett av problemen adresseras i utredningen. Små barn upplever inte sällan att familjehemmet är deras riktiga hem. Men då placeringen ständigt omprövas bygger man in en osäkerhet som kan följa ett barn under hela uppväxten. Det låter rimligt att mer permanenta lösningar övervägs, för att skapa trygghet för barnet och lugn och ro i ett familjehem. Men det bör också övervägas om det går att skilja politiken från beslut i enskilda ärenden och, som Kristersson resonerade kring, att införa en modell där högre krav på professionen kombineras med ett ansvar under domstolarna för myndighetsutövningen. Då kan också frågan om tvångsadoption i enskilda fall föras in i bilden, vilket utredaren nu undviker. Det biologiska arvet väger naturligtvis tungt, och föräldrar har i grunden rätt till sina barn. Men barn har också rätt till en familj.