Borgerlig renässans
Jönköpings-Posten meddelade för något år sedan när ledarredaktionen bemannades med Dan Sylvebo att tidningen var "oberoende borgerlig" och inget annat. Bakgrunden var sannolikt att det fanns en vitt spridd uppfattning att pressorganet skulle vara en liberal röst, med tanke på att ägarfamiljens Christina Hamrin haft ett tidigare engagemang i Folkpartiet.
I början av juli meddelades till att tidskiften Neo under ledning av chefredaktören Paulina Neuding numera kallas borgerlig och inte längre liberal. Den tidigare ägaren och grundaren av Neo, Sofia Nerbrand, signalerade omgående sin besvikelse. Och hon var inte ensam. Kritiken kunde i sig förvåna. Nerbrand själv arbetar i dag för övrigt som strateg för allianspartierna i Region Skåne. Men reaktionerna påminde om att ordet borgerlig är laddat och att det som förenklat kallas "borgerligheten" rymmer historiska ideologiska skiljelinjer.
Landets liberala ledarskribentförening heter till exempel fortfarande Sveriges Vänsterpressförening, medan den moderata föreningen för övrigt går under namnet Svenska Högerpressens Förening. I Centern var det länge känsligt att använda någon annan etikett på partiet än "icke-socialistiskt". I Folkpartiets ortodoxa delar är borgerlighet ett kodord som förknippas med institutioner som liberaler historiskt sökt befria människor från, patriarkala familjestrukturer, kyrka, nation och traditioner. Borgerlighet blir för några ett synonymt begrepp med "höger" och "konservatism".
I Kristdemokratin har det också funnits en beröringsrädsla för ordet borgerlig som bör förstås mot bakgrund av partiets progressiva idéarv och inspirationen från systerparter som markerat mot konservatism, nyliberalism och socialism. Monarkin, traditionen och nation är för den renlärige kristdemokraten underordnade begrepp när internationalism och subsidiaritet betonas. Borgerlig blir i vart fall en definition som öppnar för fler perspektiv än vad som kommit att dominera den liberala diskursens ibland ensidiga betoning på individuell och ekonomisk frihet.
Diskussionerna efter Neos etikettförändring - som egentligen mer rättvisande avspeglar innehållet - har lett till högljudda diskussioner som mer kan liknas vid bråk i sandlådan. Som chefredaktör Neuding uttrycker det är Neo i dag ett forum för texter med såväl nyliberala som konservativa anslag. Men den nya etiketten bör nog ändå ses som en bekräftelse på en allt större öppenhet för nygamla perspektiv i idédebatten. Och debatten är i sig ett tecken på att den intressanta idémässiga motsättningen i Sverige inte längre går mellan (segrande) "borgerliga" och (förlorande) socialdemokrater utan mellan strömningar som förenklat kan kallas liberaler och konservativa.
