Brotten försvinner i mängden
Mängdbrotten hinns inte med trots att polisen fått kraftigt ökade resurser de senaste åren. Men förklaringarna till att villainbrott och butiksstölder så sällan leder till rättegång är intressanta.
Polisen har vuxit snabbt under åren efter den stora omorganisationen. Men på myndigheten har man inte fått välja själva hur man skall växa. Politiken har tydligt kommunicerat att de ökade anslagen skall gå till poliser i yttre tjänst. Man vill ha bättre närvaro i samhället. Riksrevisionen menar att det är en delförklaring till att mängdbrott inte utreds tillräckligt snabbt: poliserna i yttre tjänst är oerfarna och de civilanställda som tar över bakom kulisserna är för få. Många poliser behöver handledning för att få till ett bra material till utredningarna.
Det är en kritik som säkert stämmer, politiken har en ovana att detaljstyra verksamheter som relativt ofta leder till felprioriteringar. Men i detta fall är det svårt att se att man gjort fel. Sverige har haft och har fortfarande ovanligt få poliser per person. En ökad närvaro stärker handlingskraften och kan i sig minska mängden brott.
En annan förklaring till att så många utredningar om vanligare brott läggs ned är att grova brott helt enkelt tar utredningsresurserna i anspråk. Både nationella och lokala krafter måste samlas för att hantera den grova brottsligheten, och när man väl har tid för vardagsnära brott har spåren ofta kallnat.
Digitaliseringen av brottsligheten ställer också nya krav på IT-kunskaper hos polisens tekniker. Riksrevisionen menar att man hamnat på efterkälken när det kommer till att anställa IT-forensiker.
Även om mängdbrott ofta ser väldigt likartade ut innebär det inte att de är enkla att utreda. Riksrevisionen pekar ut tre stora grupper som tar mycket tid. Det är dels dem som anmäler saker som inte är brott. De står för åtta procent av alla anmälningar och kräver sannolikt också en del tålamod. Men de viktiga grupperna är så kallade brottsaktiva och internationella stöldligor.
Brottsaktiva är personer som begår väldigt många brott, ofta för att finansiera eller hantera ett narkotikamissbruk. Riksrevisionen noterar att en bättre missbrukarvård skulle kunna göra mycket för att avlasta polisen, en slutsats som är lätt att skriva under på men svårare att förverkliga.
Även stöldligorna är svåra att knäcka. De agerar utifrån hårt trimmade analyser av risk och belöning. De är ute efter försörjning, men också att kunna leva av denna försörjning och är därmed måna om att inte åka fast. Det går åt stora utredningsresurser för att koppla ihop gärningsmän med de stora mängder stölder som begås. Skärpningarna av häleribrotten, alltså att hantera stöldgods, kan i viss mån minska bördan.
Den viktigaste slutsatsen är nog ändå den om att de grova brotten får konsekvenser för hela polisens arbete. Gängens förstörande kraft är verkligen imponerande.
