Byggnads och kausaliteten
Att fackföreningar engagerar sig i arbetet mot psykisk ohälsa är därför både naturligt och välkommet. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Byggnads, meddelade tidigare i veckan via ett pressmeddelande att de nu kommer satsa extra på just frågan om psykisk ohälsa.
Så långt inget konstigt. I samma pressmeddelande slås dock fast att problemet är kopplat till att ”en viss kultur eller norm skapas” inom mansdominerade branscher. Något belägg för att den psykiska ohälsan skulle vara kopplad till en allt för stark manskultur lyckas dock inte fackföreningen uppbåda, vare sig på sin hemsida eller i det utskickade pressmeddelandet. Vi har via e-post sökt Byggnads för att få svar på detta, hittills utan resultat.
Det finns goda skäl att ifrågasätta antagande från Byggnads. Om det vore så att traditionella normer, en allt för ensidig mansroll, könsroller i största allmänhet eller brist på inkluderande arbetsmiljöer skulle vara boven i dramat vad avser psykisk ohälsa hade statistiken talat ett annat språk.
Det brukar talas om korrelation och kausalitet. Att en korrelation - två givna tendenser som uppträder parallellt - inte nödvändigtvis innebär en kausalitet (ett orsakssamband dem emellan). En tredje faktor eller ren slump kan lika gärna ligga bakom. Att låtsas som att korrelation automatiskt ger kausalitet, när det gynnar ens egen tes, är ett vanligt retoriskt grepp i politikens värld. Exempelvis pekar regeringar ofta på de egna reformerna, snarare än en konjunkturuppgång, när de skall förklara positiv arbetslöshetsstatistik.
Men i Byggnads normkritiska antagande finns ju faktiskt inte ens någon korrelation som rent teoretiskt skulle kunna ge en kausalitet. Jämställdheten och inkluderingen har ökat parallellt med den psykiska ohälsan.
Att Byggnads har fel om psykisk ohälsa innebär naturligtvis inte att de inte fortsatt ska arbeta för mer inkluderande arbetsplatser. Det råder personalbrist inom den byggsektor som varje år behöver ca 10 000 nya medarbetare bara som en följd av åldersavgångar. Att det är en bransch som till 99 procent består av män innebär i sig självt ett rekryteringsproblem. Att arbetsgivare såväl som fackförbund med anledning av detta funderar igenom hur fler kvinnor kan lockas till byggsektorn är därför naturligt.
Funderingar som förvisso med fördel kan göras utan att att med hull och hår köpa samtidens normkritik. Men oaktat detta så ger ambitionen med mer inkluderande arbetsplatser inte frikort till att sprida pseudovetenskapliga antaganden om den psykiska ohälsan. Det är frågan allt för viktig för.
