De kladdiga barnböckerna

Efter att ha varit föräldraledig i mer än ett år har jag många intryck att bearbeta och en del frågor som behöver besvaras. En av dem är: Hur står det till med barnboksförfattarna?

Publicerad 3 augusti 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

I går öppnade stadsbiblioteket i Växjö efter sommarens renoveringar. Det ser ut att bli fint, den avdelning som jag själv frekventerat, barnboksavdelningen, har flyttats längre in i huset. Det är säkert bra, men det som besvärar är utbudet. Det finns nämligen något för alla på barnboksavdelningen.

Man trodde nämligen att barnboksavdelningen skulle vara riktad till barnen. Men så är det inte. Böckerna är skrivna av vuxna för andra vuxna som råkar sitta fast i en, för det mesta, gullig gisslansituation där små barn kräver att få böcker lästa för sig. För att göra denna tillvaro uthärdlig för småbarnsföräldrar och förskolepedagoger verkar de samtida barnboksförfattarna enats i att skriva böcker som andra vuxna skall tycka om.

Annons

Receptet är enkelt. Hitta något ångestskapande från vuxenvärlden, skriv utifrån ett barns perspektiv och se till att allt blir bra igen på slutet. Med den här formeln kommer inte bara förskolepedagoger att uppskatta boken utan även den statliga myndigheten Kulturrådet som beviljar stöd till barn- och ungdomslitteratur. För varje bok som skrivs bildas dessutom ett nytt tomrum i bearbetningen av specifika ångestskapande situationer. Ett exempel är boken Dags att sluta amma säger mamma av Moa Wall Kubilius som tidigare i år fick statlig finansiering. Den beskrivs på detta sätt:

”Det är så stor press på föräldrar idag, hur man än gör blir det fel. Amma för lite eller för mycket, amma för kort tid eller för lång tid, allting finns det åsikter om. Vi vill i vår bok lätta lite på trycket, motverka destruktiva normer och verka för inkludering. I boken syns det bl. a. genom att mamman har en vanlig mammakropp, att mamman och barnet har olika hudfärger, och att barnet är könsneutralt.”

Man får utgå ifrån att nästa bok kommer att handla om bearbetning för dem som ammat för kort tid.

En annan bok som fått stöd från Kulturrådet i år är Bara rumpor av Annika Leone. Den handlar om en flicka som går till simhallen med sin mamma för att bada men som fastnar i att kommentera alla nakna människor i omklädningsrummet. Boken finns i fyra exemplar på biblioteket i Växjö och alla är utlånade, i kommunen är det bara Braås som kan erbjuda den. Barns nyfikenhet exploateras på ett gränslöst sätt av vuxna som använder barnböcker och barns reaktioner på dessa för att bearbeta sina komplex.

Barn har förstås också behov av att bearbeta saker. Och blickar man bakåt har det säkert funnits för lite utrymme för sådant i barnlitteraturen. Astrid Lindgrens Jag vill också ha ett syskon är en klassiker i genren och tänker man efter så är även mer typiska sagor berättelser om att möta det okända eller farliga och övervinna det.

Skillnaden är att det i moderna barnböcker inte ges utrymme för barnens tolkningar. Istället möts de av en specifik och obeveklig vuxenångest som de förväntas, om inte förstå, så i alla fall reagera på för att bekräfta den vuxne.

Fördelen med denna typ av litteratur är att den går att undvika. Nackdelen är att den formar morgondagens medborgare. Istället för inspiration och föredömen som sätter fart på fantasin möts de av skarpt inrutade komplex som de tvingas ta ställning till.