Demokrati på export

Påpassligt presenterade biståndsminister Gunilla Carlsson (M) en förstärkning av det svenska demokratistödet till Nordafrika och Mellanöstern. Sverige ska bidra för att stärka partier, kvinnor och den fria pressen. Som så många andra tryckte Carlsson på de positiva effekterna av svenskt stöd gällande sociala medier som spelat in i det som beskrivits som bloggandets revolution. Till helhetsbilden som fläckar den blågula fanan hör dock också att svenska företag samtidigt anklagats för att ha levererat utrustning som möjliggjort totalitära staters massövervakning.

Något har hänt med synen på biståndet. Carlsson pekar på möjligheter, trots risker i termer av korruption och obefintlig demokratisk tradition. Moderaternas resa har varit lång. Opportunism, och den vanliga uppfattningen att bistånd per definition är felaktig användning av skattepengar, har ersatts av en kritisk-konstruktiv inställning till utvecklingsstödet. Intressant nog medan en seriös biståndskritik blir allt vanligare från andra samhällsinstitutioner.

Under eftermiddagen konstaterade SVT-journalisten Erika Bjerström att det finns en trötthet i Afrika över ”offerrollen”. Sju av tio av världens snabbast växande ekonomier finns för övrigt på den Afrikanska kontinenten. De regionala konflikterna blir färre. Bilden av Afrika var tämligen ljus. Biståndet däremot hyllades inte.

Samtidigt är det delvis fråga om ännu en omläggning av inriktningen. För något år sedan krymptes antalet mottagarländer från över 100 till dryga 40. Stödet på sammantaget 350 miljoner till denna region – en procent av det totala biståndet – rimmar väl regeringens och EU:s Afrikafokus. Likväl innebär det dock att antalet mottagarländer återigen ökar. Det rådande målet där fattigdomsbekämpning är i första rummet kompletteras också med demokratiska mål. Nordafrika och Mellanöstern lider som bekant av oljans tyranni, dock inte av någon brist på resurser.

Svårigheterna bör dock inte ignoreras. Gunilla Carlsson nämner betydelsen av dialog med Arabförbundet som utvecklats till en central aktör i kölvattnet av blodbaden i Libyen och Syrien. Längst i den demokratiska utvecklingen av medlemmarna har Libanon, Irak och det Palestinska området kommit. I övrigt är denna del av världen som Carlsson riktigt omnämnde i termer av ”civilisationens vagga” inte något demokratiskt föredöme.

När det gäller stöd till partier är det en fråga för de svenska riksdagspartiernas biståndsorganisationer. Moderaternas egen, Jarl Hjalmarson-stiftelsen, rekognoserade läget i Egypten under senhösten. ”Lång väg kvar till demokrati i Egypten”, löd rubriken på en sammanfattning som stiftelsens seniorrådgivare Thomas Gür skrev efter resan.

Erika Bjerström omtalade att europeiska prioriteringar av gender- och hbt-perspektiv i biståndet stundtals uppfattades som nykolonialism, bland biståndsmottagarna. Gunilla Carlsson påpekade betydelsen av värdighet och respekt i den ömsesidiga dialogen. Att demokratistöd från väst liksom upprepade krav på mänskliga rättigheter kan irritera företrädare utan erfarenhet av folkstyre bör dock inte hindra en för alla parter lönsam demokratiexport. Vår ska faktiskt följas av sommar.