Den eviga åsiktskorridoren?

Den där åsiktskorridoren håller på att rämna, sägs det. Sådant som inte fick sägas förut - åtminstone inte utan risk för att ett socialt och kanske ekonomiskt pris utkrävdes - går att säga i dag. Processen har varit successiv men rört sig i en och samma tydliga riktning. Den senaste sprickan att öppna sig stod som bekant biträdande rikspolischefen Mats Löfving för nyligen då han i en radiointervju förklarade att det finns kriminella klaner i Sverige.

Ledare • Publicerad 4 oktober 2020 • Uppdaterad 20 november 2020

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det som till dess var en främlingsfientlig konspirationsteori var med ens ett erkänt samhällsproblem. Låt vara att en och annan hellre ville tala om släktbaserade nätverk eller liknande. Men på bara något dygn efter Löfvings uttalande var åsiktskorridoren ännu mindre av en korridor.

Det låter ju bra, sett till sådant som yttrandefrihet och debattklimat. Men frågan är om den där korridorbilden ändå inte är mer komplicerad.

Annons

Vänsterns tankefigur om trettiotalet är talande i det avseendet. Den har funnits länge, föreställningen att högern spelar på känslosträngar som sträcker sig tillbaka till det fascistiska trettiotalet – och alltså väcker känslor till liv som kommer att föra oss tillbaka till en sådan miljö.

För drygt tio år sedan var till exempel Kristdemokraternas koncept ”verklighetens folk” något som högljutt påstods vara ett bräckjärn för ett nytt trettiotal. Det var falskt, cyniskt och direkt farligt att komma och påstå att det fanns en politiskt korrekt elit som struntade i vanligt folks verklighet.

Den retoriska substansen i verklighetens folk-begreppet skulle bara leda till gäspningar i dag. Såtillvida är klimatet öppnare. Men annat har faktiskt ändrats till det sämre. För tio år sedan skulle inte ett antal ideologiska haverister på Sveriges radio vågat samla sig till ett upprop i vilket de förklarade att företaget genomsyrades av rasism och att lösningen på det måste vara etnisk kvotering.

Ingen journalist som hade velat bli tagen på allvar hade kommit på idén att ta kravet på att ta bort en Carl von Linnéstaty på allvar. Ledningen för Frölunda Indians hade inte tagit kravet på att ändra namn på allvar.

Stockholms stadsmuseum hade förmodligen inte plockat bort Stina Oscarson från en debatt för att hon talat med ”fel” personer. Alexander Bard hade förmodligen inte plockats bort från ”Talang”-juryn för att han kritiserat Black lives matter.

Begrepp som ”mångfald” och ”värdegrund” var inte lika ideologiskt vasstandade för tio år sedan som de är i dag. ”Deplattformering” fanns över huvud taget inte i det svenska språket.

Och så vidare.

Det svenska tillståndet är allt annat än stabilt. Det blir helt klart bättre i vissa avseenden men sämre i andra. Den där neurologiskt drabbande ångestsjukan som kallas ”trettiotalet” verkar hela tiden ta sig nya uttryck. Vad kommer det vara imorgon? Frågan är vad man skall göra med den här hopplöst sammanbitne patienten.