Den rationella nationen

Detta triviala konstaterande, framfört till stöd för ökad europeisk centralism, ljuder i bakhuvudet när jag läser Statsvetenskaplig tidskrift. Också de som inte har för vana att läsa samhällsvetenskapliga publikationer kan stimuleras av att stiga in innanför pärmarna i det senaste numret. Detta rymmer något så pass ovanligt som ett intellektuellt genomtänkt försvar av nationen som politisk gemenskap.

Till skillnad från vad som är fallet med kultursidesfraser och dussinartade konstinstallationer, ges i docent Jan Tullbergs inlägg prov på verkligt konventionsstridiga provokationer.

De fåtal röster i svensk offentlig som betraktar nationen som ett identitetsbärande sammanhang av vikt, har seglat mot starka ideologiska vindar de senaste decennierna. Det behöver väl knappast sägas att deras seglats ytterligare försvårats av utbrott av sverigedemokratiskt ruskväder?

Tullberg argumenterar för att det nationella rummet erfarenhetsmässigt visat sig relativt väl anpassat för ett demokratiskt styrelseskick. En kärna i hans resonemang är att samhället behöver ett samhörighetens kitt, en tillhörighetskänsla av ett djupare slag än det formella pappersbundna medborgarskapet. Detta kitt skapar förutsättningar för bland annat ekonomisk omfördelning och acceptans av majoritetsstyre.

Visst finns i artikeln mindre välbetänkta ordval som riskerar att skymma viktiga resonemang och visst citeras andra alster av Tullberg i tvivelaktiga sammanhang, men detta är likväl en artikel värd att reflektera över.

Nationen kan, skriver Tullberg på statsvetenskaplig prosa, ses som en kollektiv nyttighet; med andra ord som en faktor som bidrar till tillit mellan människor och till att reducera destruktivitet i form av till exempel kriminalitet. Den potential för konflikter och övergrepp som tvivelsutan ryms i nationalstatens idé, menar Tullberg vara kraftigt överdriven. Måhända är det så, klart är att dess emancipatoriska och stabilitetsskapande kraft ofta har raljerats bort från det politiska samtalet.

Tullbergs resonemang och terminologi rymmer en mindre välbetänkt glidning mellan nationell identitet och nationalism. Det verkligt intressanta med hans försvar för nationen, är att det vilar på stadigare grund än en mytburen nationalism. Tullberg hävdar nationalstasidéns rationalitet. Det är dennas förmåga att inom sig rymma ett fungerande samhällskontrakt han vill mana beslutsfattare och opinionsbildare att bättre sätta värde på.

Johan Sundeen