Den tunna gröna linjen
När skogsbranden rasade i Västmanland kallade MP till presskonferens. Det var det här de hade varnat för menade de. Miljön höll på att slå tillbaka mot människorna. Alla resurser måste kraftsamlas. Sverige skulle köpa in nya flygplan för att bekämpa bränder i miljökatastrofer.
En fråga som uppstod var dock varför hade man aldrig talat om sådana behov tidigare? Ja, om ett förestående Ragnarök hade man talat, men närhelst samhällets gemensamma resurser för att hantera kriser diskuterats har MP varit emot att satsa pengar. Man vill mest av alla riksdagspartiet skära ned på försvaret. Och det i en tid då omvärldsläget går åt fel håll i rasande fart.
För att ta ett konkret exempel: de helikoptrar som gjorde skarpa insatser och rädda människor från att dö i lågorna var Miljöpartiet emot att köpa in.
De brandflygplan som kom till hjälp från andra EU-länder opererade dessutom från flygplatser som Miljöpartiet helst hade velat lägga ned. Och säkerhetspolitiskt samarbete mellan EU-länder är ju MP emot.
Skulle Miljöpartiet ha styrt Sverige skulle därför med stor sannolikhet fler människor ha dött, och branden inte kunnat begränsas på det sätt som nu ändå skedde.
Ännu mer rörigt blir det om man tittar på Miljöpartiets utrikespolitiska ställningstaganden. Sverige ska inte ha ett militärt försvar, vem som helst ska få komma över gränsen och nationalstaten är förlegad. Just samma saker som är så fel här hemma är dock väldigt viktigt när det handlar om Palestina. Då är det minsann både rätt att ha gränser, hålla människor ute och försvara sig med våld. Nationalstaten är alltså inte förlegad överallt, bara hos vissa.
När bilderna från Islamiska statens övergrepp på otrogna kavlades ut över världen blev det med ens viktigt för Miljöpartiet med en världspolis. Nu var det bra att USA grep in. Tur då att USA inte hörsammade det utrikespolitiska handlingsprogram Miljöpartiet ställde sig bakom inför förra valet. Där skulle ju USA förmås att lämna alla sina baser utomlands.
Det är lite som den tidigare försvarspolitikern Annicka Nordgren Christensen kommenterade de senaste veckornas händelser: ibland är det bra med amerikaner, och ibland är det bra att ha Försvarsmakten.
Men det borde väl partiet ha kunnat inse utan att det brann i knutarna.
Man skulle kunna ha förväntat sig att ett parti som funnits representerat i riksdagen under snart trettio år skulle ha utvecklat någon slags linje kring de ändå ganska centrala frågorna om nationalstatens skyldigheter, om våldsmonopolet, om Sveriges utrikes relationer och om internationell rätt. Men i stället hoppas man runt bland ståndpunkterna lite beroende på var vinden blåser. Eller så är det kanske så att de ideologiska utgångspunkter man haft inte fungerar i verkligheten.
Mathias Bred
