Destruktivt och odemokratiskt

För 40 år sedan föreslog ekonomen James Tobin en skatt på valutaväxlingar. Sedan dess har skatten återuppstått i nya skepnader, som en vårta som vägrar försvinna.

Förespråkarna vill lägga Tobinskatt på finansiella transaktioner, men tanken att finansmarknaderna skulle fungera bättre med en Tobinskatt är lika välkommen som just en vårta.

När finansmarknaden fungerar talar ingen om den. Men när det går snett blir finansmarknaden allas angelägenhet. Eftersom banker fungerar som ekonomiernas ”blodomlopp” är de så systemviktiga att staten nästan alltid räddar banker som hamnar i kris efter oansvarigt risktagande.

Då får skattebetalarna stå för notan, och därför kan man förstå populistiska krav på att ”sätta dit” finanssektorn med en Tobinskatt.

Men Tobinskatten är destruktiv. För det första skulle den behöva vara global för att fungera. Finansiella transaktioner är den mest lättflyktiga skattebas som finns. Införs en Tobinskatt i ett avgränsat område flyttar de finansiella affärerna snabbt någon annanstans – något Sverige bittert fick erfara när vi hade den så kallade "valpskatten” 1983 till 1991.

För det andra riskerar Tobinskatten – även om den skulle införas globalt – att snedvrida finansmarknaderna så att pengar hamnar på fel ställen, till större kostnader. De delar av finansmarknaden som gör att hushåll, företag och stater kan låna pengar till viktiga investeringar, skulle ju också drabbas av skatten. Vill man komma åt spekulation och överdrivet risktagande är lösningen snarare att tvinga banker och finansinstitut att ha försäkringar och kapital så att de själva kan hantera kriser, utan skattebetalarnas hjälp.

För det tredje är motivet för att införa Tobinskatt den här gången ännu mer tveksamt än den svenska viljan att klämma åt ”finansvalparna” på 1980-talet eller Attacs protektionistiska globaliseringskritik omkring millennieskiftet. EU-kommissionen och de EU-länder som vill införa en skatt på finansiella transaktioner är ute efter att öka EU:s budget och att ge EU egen beskattningsrätt.

EU-kommissionen vill stöpa om intäktssidan i EU:s långtidsbudget, så att medlemsavgifterna skalas ned och ersätts med Tobinskatt och att medlemsländerna betalar en större del av sina momsintäkter till EU. Det uttalade syftet är att göra EU mindre beroende av välviljan hos medborgare och finansministrar i medlemsländerna. Hittills har förslaget stoppats, men nu säger elva EU-länder att de går före och inför Tobinskatten. EU-kommissionen hejar ivrigt på.

Men att ge EU egen beskattningsrätt är ett stort steg från nationellt självbestämmande och mot en federation, och bör inte ske utan demokratiska beslut i medlemsländerna. Att Tobinskatten sannolikt skulle få finansmarknaden att flytta från Europa, samtidigt som den skulle försämra och fördyra företagande, lån och investeringar i EU, är också skäl för ett Europa i kris att avstå från skatt på finansiella transaktioner.