Det är inte fritid efter domen
Det är tröstlöst att höra om Sveriges Radios granskning: en av fem dömda brottslingar under åren 2019 och 2020 begick brott i väntan på sitt fängelsestraff. Av elvatusen brottslingar som Ekot undersökte var det nästan tvåtusentvåhundra som begick brott som ledde till dom under inställelsetiden.
Enligt praxis skall inställelsetiden vara sjuttiofem dagar från dom till fängelse. Anledningen är att dömda skall hinna ordna sina liv innan de avtjänar sina straff. Men inte ens detta fungerar som det skall. Ekot kunde rapportera om personer som gått fria i mer än ett halvår innan deras fängelseplats stått redo. Under tiden har de alltså begått nya brott och genererat nya utredningar och rättegångar.
Förra sommaren rapporterades att nästan sjuhundra personer använt inställelsetiden till att smita och undvika de kortare fängelsestraff de dömts till. Preskriberingstiden för den sortens mindre brott innebär att taktiken gav utdelning. Det tillsattes en utredning för att komma till rätta med problematiken men tillfället var gyllene för att även undersöka hur andra dömda använder sin inställelsetid.
För ett par år sedan agerade regeringen för att stoppa gängkriminella från att utse syndabockar. Det hade visat sig att personer som påträffats med illegala vapen i regel inte häktades utan släpptes ut inför rättegången. Dessa personer verkade få i uppdrag att utföra grov brott innan de ställdes inför rätta. Det var ett, krasst uttryckt, sätt för gängen att rationalisera straffens längd och personalresurserna. Alltså skärptes lägstastraffen för vapenbrott så att personer kunde häktas.
Redan då borde man ha tittat på beteendet efter att domen fallit. Fanns det redan då stor skillnad i ambition och utfall för inställelsetiden? Fanns det ett mönster av att personer begick brott i väntan på fängelsestraff? Det hålet var ju nästan identiskt med det man åtgärdade.
Det är inte klarlagt vilken typ av brott det handlar om i den senaste granskningen. Det rör sig rimligen om en blandad kompott, men om gängkriminella och deras rationaliseringar är inblandade måste något göras omgående. Om exempelvis fotboja blir en lösning är det inte enklare brott som stölder och häleri man skall rikta in sig på. Det handlar om att spara resurser för polis och domstolar som redan har nog arbete med ordinarie brottslighet.
Det handlar förstås också om respekt för brottsoffer och vittnen. En fällande dom skall vara slutpunkten för dem, inte början på ett nytt kapitel av oro. Poängen med inställelsetiden borde kunna fungera trots att personerna övervakas. Att ställa i ordning så att det finns ett liv att komma tillbaka till kan man lösa trots att man är under uppsikt.
Var femte brottsling är på tok för mycket. Det är över tvåtusen personer som uppenbarligen inte har tänkt låta en dom hindra deras kriminella vanor. Man kan bara hoppas att fängelsevistelsen och kriminalvården de får där kan ändra på det. Men först måste staten genom politiska reformer se till så att personerna faktiskt hamnar där.
