Det militärindustriella komplexet i våra hjärtan
Tjeckiens president tillika före detta Nato-chefen Peter Pavel sade i en intervju i måndags att ”Nästa år kan komma att bli än mer framgångsrikt för Moskva om vi missar chansen att hjälpa Ukraina”. ”Än mer” är tyvärr korrekt. Ukrainas offensiv var inte tillräckligt stark för att slå igenom de ryska linjerna. Och tiden är på Ryssland sida. Där gör man allt för att får fram vapen och ammunition för att fortsätta samtidigt som motsvarande stöd för Ukraina vacklar i väst.
Det riktigt olycksbådande är att det inte enbart är fråga om bristande uthållighet. Det handlar också om ren förmåga. Västvärlden har problem med sina vapenlager. Nittiotalets framtidsoptimism fick som konsekvens att västliga regeringar började nedrusta för att kunna lägga skattepengar på mer opinionsvänliga saker. Sverige har sannerligen inte varit ett undantag.
När USA:s dåvarande president Dwight D. Eisenhower höll sitt avskedstal 1961 annonserade han begreppet ”det militärindustriella komplexet”. Han varnade för de alldeles för täta banden mellan politiker, Pentagon och landets vapenindustri. Dessa formade en mäktig intressegemenskap som inte nödvändigtvis var av godo för landet.
”Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea är väl medvetna om detta och det är en oerhört farlig situation.”
Det var sex decennier sedan och mycket har ändrats sedan dess. Men tankefiguren satte sig så väl till rätta hos västvärldens vänster att den inte gått att rubba. För många verkar det vara svårt att tänka sig att det inte finns ett militärindustriellt komplex som ytterst bär ansvaret för världens krig och oro.
Men USA:s problem i dag är inte förekomsten av ett militärindustriellt komplex utan snarare frånvaron av det. Det produceras inte tillnärmelsevis så mycket vapen och ammunition som skulle behövas för att avskräcka de globala hot mot den fria världens ordning som reste sig. Eisenhowers komplex är en skugga av sitt forna jag. Detsamma gäller i än högre grad Europa.
Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea är väl medvetna om detta och det är en oerhört farlig situation. Västvärlden måste orka rusta upp så pass att man både kan värna Ukraina och sin egen försvarsförmåga samtidigt.
Under ministerrådsmötet kommer även det nybildade Nato-Ukraina-rådet att träffas där Ukrainas försvarsminister Dmytro Kuleba deltar. Förhoppningsvis hittar man sätt att ge Ukraina vad det behöver utan att de egna resurserna skattas för hårt. Men på det politiska planet behöver man också vara tydlig. Man behöver väcka en allmän insikt om att den fria världens militärindustri, komplex eller inte, behöver startas upp.
