Det moderata bondeoffret
Snart är det nämligen dags för kommunerna och landstinget att utse representanter i regionfullmäktige som i sin tur utser regionstyrelsen.
Regionfullmäktige? Ja, här avses ledamöterna i Södra Smålands som det egentligen heter förbundsfullmäktige som är indirekt valda av de kronobergska kommunerna och landstinget. Det är ju dock - i vart fall enligt regionidén - ett självständigt fullmäktige som på sikt ska bli direktvalt av väljarna. Någon debatt om regionpolitiken fördes ju annars som bekant inte under valrörelsen.
Även förbundsfullmäktige blir naturligtvis blåare efter nyår när de nyutsedda ledamöterna samlas eftersom valresultatet i kommuner och landsting ska avspeglas. Frågan är dock hur ledningen för fullmäktige ska utformas.
Efter valet 2006 blev regionförbundet indraget i ett maktspel med landstinget. I landstinget satt Centern och tvekade om den historiska kohandeln med socialdemokraterna skulle fortsätta eller om partiet istället skulle som på riksplanet ingå i en borgerlig allians. Ett erbjudande om ordförandeskapet i regionen som då formellt sett inte ens formellt var bildad (!) fick Centern att välja alliansen i landstinget. Ett moderat bondeoffer, skulle uppgörelsen kunna kallas.
Överenskommelsen stred helt mot den praxis som säger att ordförandeposten i en politisk styrelse vanligen tillfaller det största partiet inom ett politiskt block. I landstinget fick centern i länet 2006, 14 procent av väljarna, vilket var färre än moderaterna som fick 23,10. I år fick centern 10,7 mot moderaternas 27.
En generös alliansanda även på lokalt och regionalt plan bör i sig inte kritiseras, även om moderaterna någon gång får lämna i från sig någon post. Det bör gälla såväl i regeringar som i kommuner och landsting om alliansen ska överleva. Någon personlig kritik finns det i detta sammanhang inte att rikta mot centerpolitikern Marie-Louise Hilmersson som hållit i styrelsens ordförandeklubba.
Samtidigt måste väljarnas utslag följas när det gäller fördelningen av de viktigaste posterna. I annat fall antyds ju för väljarna att regionförbundet inte är något betydelsefullt politiskt organ. Då blir det än svårare att få förtroende för ett direktvalt länsparlament som är den allmänna meningen hos länets politiker. Att se regionförbund och landsting som kommunicerande politiska kärl där eftergifter på det ena stället ska kompenseras på det andra är i strid med tanken på självständiga regionala offentliga forum. Det ger också en bild av den regionala politiken som ett ovärdigt spel där makt och tjänster fördelas och poster tillsättas i slutna förhandlingar på grunder som inte redovisas till väljarna. Vi är långtifrån den demokratiska idealmodellen.
Just självständighet ansågs ju för övrigt vara ett skäl bakom att inrätta en ny relativt dyr organisation som fick uppgifter från såväl landsting som länsstyrelse. Moderaterna har således som största alliansparti ett guldläge inför höstens förhandlingar om förbundsfullmäktige och styrelse. När det politiska maktspelet är över väntar uppgiften att för medborgarna också kommunicera regionförbundets roll.
