Det offentliga borde bära mer av klimatskulden
Det är inte helt lätt att få med konservativa i storskaliga politiska projekt. Allt för ofta visar sig särintressen vara inblandade eller se en chans till att förbättra sina positioner. Men i klimatarbetet är det nog dags för konservativa insikter.
Dagens Nyheter har vänt blicken mot det offentligas konsumtion och funnit att den har en långt större klimatpåverkan än enskilda medborgares. Det förvånar egentligen inte. Men i och med att flera skatter höjts och hittats på för att styra enskildas köpbeteenden är det hög tid att vända blicken mot det allmänna.
Här finns en första konservativ instinkt: det personliga ansvaret. Regeringen har infört en rad skatter för att hjälpa människor att göra mer klimatvänliga val. Men man har gjort detta utan att ta hänsyn till sociala aspekter. Flerbarnsfamiljer drabbas av höjda skatter på stora bilar, även de som inte är SUV:ar. Landsbygdsbor drabbas av indexerade skatter på drivmedel. Samtidigt finns betydligt större aktörer som kan göra anpassningar och uppnå större klimatnytta.
Poängen är att det personliga ansvaret borde finnas även för statliga och kommunala aktörer. DN tar upp avskrivningar av telefoner och möbler som exempel på hur offentlig konsumtion slösar med resurser. Här finns förstås inte bara klimatnytta att hämta utan även besparingar för skattebetalarna. I en drömvärld skulle offentliga upphandlingar till och med kunna påverka tillverkare att ta fram produkter med längre livslängd och motverka slit- och slängkultur.
Det finns fallgropar och faror med sådana tankar också. Ungefär som invändningarna mot att gynna svensk livsmedelsproduktion vid offentlig upphandling. Det blir ofta dyrare och det måste finnas en demokratisk förankring för att sådant skall accepteras. Men om det offentliga tar ett större ansvar för klimatarbetet så borde utrymme skapas för att mindre resursstarka grupper i vårt samhälle kan slippa vissa av de tyngsta politiska pålagorna. Klimatet är ett globalt problem och många i vårt land känner redan ett personligt ansvar för situationen. Om den förankringen skall bli kvar borde man ge andrum åt dem som har mindre att röra sig med.
Skatter borde riktas så att de driver på innovation snarare än att de bestraffar konsumtion. Då ger man utrymme för hopp och människor som har sitt att tänka på. Men partierna bakom januariöverenskommelsen har valt en annan väg, nämligen att beskatta enskildas konsumtion utifrån klimatavtryck. Upplägget som kallats regeringens mest ambitiösa är, eller kanske var med tanke på hur lite som hänt i frågan, att svenskar skall beskattas för de utsläpp som skapas utomlands på grund av konsumtion i landet. Det skapar en bild målad i hårda primärfärger där andra länders bristande åtgärder läggs svenska konsumenter till last.
Det är också något annat än att införa hållbarhetskriterier för offentlig konsumtion. Det senare kan bli en positiv kraft till förändring medan konsumtionsbaserad utsläppsskatt bara hämmar enskilda människor och ger bilden av att Sverige inte bidrar till klimatomställningen när det i verkligheten är så att våra högproduktiva och innovativa företag är långt framme i en grön omställning.