Det riskerade förtroendekapitalet
Den som vill kan gå tillbaka till Cicero fyra årtionden före Kristus och dennes arbete om konflikten mellan egennytta och dygd. Ska en säljare av ett hus upplysa köparen om felen fastigheten är behäftad med eller tiga för att på så sätt få ut ett högre pris? Ska den första sädeshandlaren från Alexandria till ett Rhodos i hungersnöd berätta att fler skepp är på väg eller sälja spannmålet till överpris? Exemplen uttrycker att lagen inte kan reglera allt och att ingen verkar i ett moraliskt vakuum. Inte heller företag, eftersom företag oavsett hur ansiktslösa de verkar vara består av människor.
Oavsett vad man har för etisk hållning kring det rena egenintresset måste alla förhålla sig till girigheten. Budskapet från liberala filosofer som Hobbes, Locke och i modern tid Hayek formulerat av Gordon Gekko i 1980-talsfilmen Wall street lyder: Girighet är bra. Andra har genom historien påpekat att girighet tvärtom är en dödssynd.
En slutsats av reaktionerna på annonsen från Carema-ägarna KKR och Triton, som kom med beskedet att vinster i Carema Care ska skattas i Sverige, är att det handlar om att försöka rädda varumärket.
Det finns också viss anledning att ställa sig skeptisk till riskkapitalisternas omvändelse till tron på kvalitet, vilket väl kommer sig av att de istället för att ha tagit egna initiativ tvingats till förändringar. I kalkylen ligger att vinster inom välfärden kan bli nästa vals stora fråga, med om inte stopplagar så hårdare regler som följd. Något som i sig kan leda till hindrad expansion och i förlängningen ett uttåg ur välfärdssektorn.
Samtidigt är inte ansvaret för den uppkomna situationen ensidigt, utan ömsesidigt. Det krävs minst två parter för att ingå ett avtal. Vi får komma ihåg att den meddelarfrihet som nu aviseras av Carema Care långt ifrån alltid varit ett krav från kommunpolitiker som fattat beslut om upphandlingar.
Debatten om vinstintressen och vårdskandaler är nyttig i flera avseenden. Inte minst för en liberalt sinnad borgerlighet med vana att klä marknaden i positiva termer av spontanitet, livskraft och frihet medan det offentliga förknippas med tvång och ineffektivitet. Men även vänstern har att kapitulera, och då inför det faktum att privata aktörer tillfört nya idéer och utvecklat vården. Vad alla i varierande grad saknat på sin agenda är tillsyn, kontroll och uppföljning.
En insikt tycks i alla fall ha väckts hos riskkapitalbolagets företrädare. Att det inte räcker att följa den svenska lagstiftningen. Den reglerar ju heller inte det enda kapital man inte har råd att ta risker med: förtroendekapitalet.
