Det selektiva systerskapet
Ett exempel på detta är den diskussion som var på agendan innan valet av Magdalena Andersson. Då rullades många budskap ut om hur otroligt viktigt det vore att vi äntligen skulle få en kvinnlig statsminister. Somliga gick så långt att de menade att andra kvinnliga partiledare skulle behöva stå till svars ifall de inte lät Magdalena Andersson tillträda. Som om det skulle finnas någon form av underförstådd lojalitetsplikt på basis av kön mellan partiledare. Dessutom skulle kvinnorna i opposition behöva dra sig från att utmana regeringen, för inte skulle de minsann vilja fälla Sveriges första kvinnliga statsminister? Skulle de verkligen vara dåliga medsystrar?
”Men när Anna Kinberg Batra å andra sidan var statsministerkandidat och var tilltänkt att möta Löfven var denna retorik sällsynt.”
Men när Anna Kinberg Batra å andra sidan var statsministerkandidat och var tilltänkt att möta Löfven var denna retorik sällsynt. Då var kön långt mindre viktigt för samma personer och systerskap var sällan ett ord som nämndes. Alla argument om hur det vore en absolut nödvändighet att ha en kvinna i Rosenbad och hur andra kvinnliga politiker skulle hjälpa till med att få detta att bli verklighet, lyste med sin frånvaro. På samma sätt har man hört ytterst få argument om att andra kvinnliga politiker, oavsett partitillhörighet, skulle ha någon skyldighet att hjälpa Ebba Busch bli vice statsminister.
När det rör kvinnliga politiker från vänsterhåll menar de att andra kvinnor har en skyldighet att hjälpa just dessa, och även gärna undvika att kritisera dem, på grund av någon form av underförstått systerskap. De drar gärna upp den före detta amerikanska utrikesministern Madeleine Albrights citat om att det “finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor”. Men om diskussionen rör en kvinna med i deras ögon “fel” politisk tillhörighet försvinner illa kvickt alla systerskapsvurmande slogans. Det är tydligt att “systerskap” av denna sort är ytterst selektiv.
Måste man då som kvinnlig politiker alltid försvara andra kvinnor för att de är av samma kön, även om man inte delar deras åsikter? Nej, naturligtvis inte. Denna sorts retorik inte har något brett systerskap i åtanke, utan har ett särskilt intresse. Kvinnor från vänstern är naturligtvis fria att favorisera kvinnor från sin egna sida om de önskar. Men då bör de vara ärliga med det snarare än att utkräva systerskapsinlindad lojalitet från kvinnor från motsatt block när det gynnar deras egen politisk agenda - samtidigt som de vägrar någon form av ömsesidighet.
Kvinnligt mentorskap och kamratskap i politiken kan vara ovärderligt. Likväl att kunna se kvinnor på nyckelpositioner. Men detta är inte ekvivalent med att man skall tro på något ytterst selektivt systerskap som bara skall gynna kvinnliga politiker från ett särskilt politiskt håll. Inte heller skall någon lojalitet till “systerskapet” väga tyngre än kvinnliga politikers egna värderingar, åsikter eller viljor. En sådan infantilisering av debatten klarar landets kvinnliga makthavare sig gott utan.
