Det stinker om Alfa Laval

Svenska Dagbladet refererar flera internationella institut som kartlägger företag som alltjämt har verksamhet i Ryssland. Alfa Laval är inte den enda svenska skamfläcken. Enligt forskningsgruppen Leave-Russia tar tretton svenska företag blodspengar i landet.

Men de flesta är förstås jättar med huvudkontor annorstädes. Flera av dem, såsom Astra Zeneca, förklarar att deras produkter behövs i Ryssland, av humanitära skäl. Det är naturligtvis svepskäl. De här företagen drivs inte av människokärlek. Och i den mån man vill skilja på regim och befolkning är det vid det här laget uppenbart att ryssar inte har några större problem med kriget så länge de själva inte blir inkallade.

Flera bolag dröjer sig också kvar av rädsla för att deras ryska tillgångar annars kommer att konfiskeras av ryska staten. Det är en realistisk farhåga, men samtidigt också det kanske sämsta moraliska argumentet. Tar man beslutet att investera i ett autokratiskt land får man stå sitt kast. Att utvecklingen i ett sådant land snabbt kan dra iväg till en rättsosäker situation för ett företag är inte ett dugg konstigt. Väljer man att investera i ett land som inte är en rättsstat har man gjort en medveten riskbedömning. Då är det bara att bita i det sura äpplet.

Exakt samma situation råder för övrigt för de västerländska företag som investerat i Kina. I det fallet är det tydligt att en rysk situation kan komma att uppstå och regimen börja förstaliga utländsk verksamhet. Inga styrelser har täckning för att i så fall börja oja sig över den olycka som dragit över dem. Är kan så dumdristig att man investerar i Kina – eller inte drar sig ur nu medan tid är – får man skylla sig själv.

Just tyska företag investerar symtomatiskt nog med sin regerings ivriga bifall i Kina. Symtomatiskt för att samma regering är bedrövligt ovillig att bistå Ukraina med militära resurser. I ukrainska Kyiv Post gör den serbiske säkerhetspolitiske experten dr. Orhan Dragas en genomgång av hur tålmodigt Ryssland har spunnit ett nät av lojalitet runt det tyska etablissemanget under flera år:

”Berlin's restraint towards Ukraine is a consequence of Russia's long-term subversive actions in Germany….But this is also closely related to German expectations that in some post-war arrangement, it will once again be Russia’s first partner in developed Europe.”

Det är allvarligt på flera plan. Om EU:s största stat medvetet eller inte signalerar att man allra helst vill se en återgång till normala relationer med Ryssland, varför skulle i så fall västerländska affärsintressen inte ta intryck av detta och klamra sig fast vida sina ryska positioner så gått det går?

Ytterst är det en fråga om vilken dragningskraft som är starkast: storföretagens girighet och cynism eller allmänhetens moraliska gisselslag.