Det har sagts förut och det måste sägas igen. Turerna i det så kallade Dalbomordet har varit så många och så bisarra att själva orsaken till hela rättegången glömts bort. En man är mördad. Anhöriga har mist en familjemedlem. Sett i detta perspektiv har processen fått en karaktär av ovärdighet och respektlöshet för rätten och för människan.
Vittnen försökte vilseleda polisen. Vittnen är skrämda. En misstänkt mördare lyckades leka katt och råtta med rätten genom att kräva nya advokater, lägga fram fingerad bevisning samtidigt som hans bröder hotar åklagare och vittnen. Rättssamhället har otvivelaktigt skadats av denna trista cirkus. Hela processen från början till slut illustrerar en rad samhälleliga misslyckanden.
Det första är klimatet i stadsdelar som Araby-Dalbo: Det går inte att komma undan besvärliga och ovälkomna frågor om integrationspolitiken. Plundrandet av de polisbilar som snabbt anlände till mordplatsen visar på ett stort avstånd mellan ordningsmakt och ungdomar. Polisiär närvaro i vardagen, inte bara när det smäller till, är enda möjligheten att långsiktigt skapa bättre relationer och kontakter i ett område som faktiskt inte kan karaktäriseras som tryggt och attraktivt. Det andra är hanterandet av unga kriminella: Det är lätt att säga att ungdomsbrottsligheten måste hanteras effektivare. Men 15-åringen hör till kretsen av personer som tidigare figurerat i utredningar och vägrat att samarbeta med socialtjänsten. Någonstans brister det - och felet tycks inte vara polisens. Det tredje är frågan om vilka signaler rättssamhället ger. Skuldfrågan i detta fall förefaller enkel. Den dömde 15-åringen tycks inte det minsta berörd av den solklara bevisning som åklagaren presenterat. Han skall överklaga, tydligen övertygad om att han skall kunna lura rättsapparaten en gång till. Detta trots att straffet rabatterades betydligt med hänsyn till hans låga ålder. Straffvärdet är annars hela åtta års fängelse för dråpet, enligt rätten.
Långa straff för barn tjänar inte till något annat än att tillfredsställa delar av allmänheten. Men om tingsrätten betraktar påföljden som en form av rehabilitering av brottslingen och inte som ett led i en avskräckning - prevention - tycks påföljdstiden anmärkningsvärt kort. Straff får aldrig bli någon samhällelig hämnd. Det har andra syften: att avskräcka brott, skydda allmänheten från brottslingar och att när så är möjligt vara en dörr till ett nytt liv för den fällde. Men vilken funktion får några månader på ett ungdomshem? Det fungerar varken som avskräckning och i ett så allvarligt fall som detta knappast som kriminalvård med betoning på vård. Dalbomålet måste få konsekvenser när det gäller segregation och utanförskap, liksom för polisens arbete och hanteringen av ungdomsbrottsligheten.
Martin Tunström
