Drömmen om en stålman

Håkan Juholt satte aldrig något politiskt avtryck. Hans tid som ledare präglades av ryckighet, skandaler och felsägningar. Löfven bör därför jämföras med Mona Sahlin. Om den förra representerade förort, hbt och genus kan Löfven istället associeras med bilar, vapen och kärnkraft. Precis som Mona Sahlins identitetspolitiska profil påverkade bilden av Socialdemokraterna lär Löfven sätta sin prägel.

I ett näringspolitiskt klimat där det mesta handlar om tjänster och informationsteknologi har Löfven en fast förankring i det man ibland föraktfullt kallar traditionell industri. För det hånades han också initialt på sociala medier när det blev känt att han efterträder Håkan Juholt. Svetsaren från Hägglund & Söner i Örnsköldsvik framställdes som en otidsenlig ledare.

Det är grunda påståenden, som vittnar om hur fjärmat tjänstemannasamhället är från verksamheter som skapar reella värden i ekonomin. Appar till iphonen anses intressanta, medan svensk världsledande IT-processteknik behandlas som om den inte fanns.

Vad de lattedrickande storstadsliberalerna inom tjänstesektorn inte verkar ha klart för sig är att vi måste ända ned i gruvan för att förstå svensk ekonomi. För många lär det vara ett obekant faktum att den svenska mineralnäringen svarar för ungefär en femtedel av det svenska nettoexportvärdet. I förädlingskedjan omsätts 220 miljarder kronor och sysselsättningen uppgår till närmare 60 000 personer. Ungefär 30 miljoner jobb i Europa finns i branscher beroende av mineralråvaror. Och efterfrågan är på väg upp. Gårdagens bransch? Knappast. Vi står inför en fördubbling av antalet aktiva gruvor i Sverige. Förklaringen är enklare än man tror. Det handlar om att täcka behov inom branscher som IT, bygg, kemi, maskin, bil och flyg.

Alla lever inte med denna bild i politiken. Det gör Stefan Lövfen. Som IF Metall-ordförande axlade han dessutom ett stort ansvar under finanskrisen med de hårt kritiserade krisavtalen inom industrin. Möjligen lär han få stå till svars för att han ordat om ett statligt ägande av Saab. Men han har visat att jobben är viktigare än principer och att även svåra kompromisser kan leda framåt.

Den sedan länge skakiga relationen mellan LO och Socialdemokraterna lär stärkas med Löfven som partiledare. Mona Sahlins täta samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet skapade irritation inom de tunga industrifacken, vars syn i energifrågor i ett slag låg närmare alliansen än de rödgröna. En splittrad rödgrön opposition gör det därför också enklare för Löfven. Förutsättningarna för en bred hållbar och blocköverskrivande energiuppgörelse har sällan känts så goda.

Valet av Löfven har dock mindre med hans politiska framtoning att göra. På många områden är han dessutom ett oprövat kort. Han väljs i första hand för att ett parti i kris med inbördes strider behöver en person som är stabil, trygg och rak i ryggen. Men till Rosenbad är vägen lång.