Dyrköpt kaffe
Polisens personalansvarsnämnd anger till Dagens Juridik att om hon fälls för stölden lär hon bli av med jobbet som hon haft i trettio år. Det finns flera saker som behöver redas ut i detta. Att hennes kollega lyckades få en åklagare att godkänna en husrannsakan mot kvinnan är beklämmande. Visst kan småstölderna pågått länge och varit något som adresserats internt, men skall man vara noggrann borde denna utredning skötts av en fristående del av polisen.
Polisens resurser är begränsade, det har många medborgare fått uppleva när anmälningar inte lett någonstans. För de flesta utanför polishusets väggar framstår denna historia som tramsig, vem skulle ens få för sig att ringa polisen och anmäla en stöld av ett kaffepaket? Gör butiksägare det?
Snatteri och stöld är förstås inte samma sak. Och stölden av polisens kaffepaket räkas just som stöld på grund av att det skedde på arbetsplatsen och trots att värdet inte var mer än fyrtio kronor. Det är en påminnelse om ansvaret och förtroendet det innebär att vara i tjänst hos någon, oavsett om det handlar om en statlig myndighet som upprätthåller lagen eller hos en privat arbetsgivare. I straffrabatternas Sverige är det nog få som väntar sig att saker med så ringa värde skulle kunna leda till stöldåtal. Inte minst med tanke på hur svårt det är att ta fast snattare.
Märkligt blir det också på grund av att arbetsrätten på många andra område skyddar anställda som begått brott. Nättidningen Dagens Juridik har en podcast där man talar om detta fall och jämför med ett där en polis dömdes för att ha skurit sönder bildäck på ett fordon tillhörande en romantisk rival. Han hade gått runt med en stor kniv för att han känt sig hotad. Ändå ansågs han inte ha förbrukat sitt förtroende som polisman och fick ha kvar sin anställning.
Det är rimligt att ha strikta regler för brott som riktar sig mot arbetsgivaren, det var kanske inte helt rimligt av polisen att göra en enorm sak av att kvinnan stal kaffepaket och det rimligaste av allt vore att låta yttre händelser påverka anställningar mer. Brott som riktar sig mot andra än arbetsgivaren kan avslöja mycket om en människas karaktär. För personer i förtroendeställning bör detta väga än tyngre. Arbetsrättens huvudprincip är dock bra, man skall inte bli av med jobbet utan vidare, en justering verkar dock vara på sin plats.
Den som stjäl från arbetsplatsen bör bli av med jobbet, men det är nog få som känner till att ett kaffepaket räknas som stöld. Dessutom framstår polisens agerande i detta fall som onödigt lustfyllt. Deras färdigheter och kunskaper är till för att tjäna allmänheten och inte för att sätta dit en kollega som inte villl erkänna att hon tagit kaffe från jobbet. Man vill ju gärna tro att sådant skall kunna skötas på mellanmänsklig nivå. Polisen skall förstås beivra brott och bidraget till samhället får i detta fall anses vara pedagogiskt. En påminnelsen om att brott betraktas väldigt olika beroende på var de begås.
