Dyrt att få rätt
Har man rättigheter om man inte har råd att använda dem? Det är frågan som just nu splittrar Högsta förvaltningsrätten i Sverige. En majoritet av justitieråden svarade nyligen jakande på frågan genom att hänvisa en person som fått rätt gentemot Skatteverket till att driva en skadeståndsprocess för att få ersättning för sina rättegångskostnader. Men avvikande uppfattningar fanns också, sex domare menade att man bör kunna få sina rättegångskostnader ersatta om man får rätt i sak, annars kan det bli för dyrt för enskilda att stå upp för sig.
Det hela började med ett namnbyte. En kvinna med franskt ursprung bytte efternamn i Frankrike och ville registrera detta även i Sverige. Det gick inte Skatteverket med på eftersom namnet var mycket likt ett registrerat varumärke. Kvinnan överklagade beslutet och drev det hela genom flera rättsinstanser, Högsta Förvaltningsrätten gav henne rätt till namnbytet.
När en överinstans avgör en fråga blir det till en vägledande tolkning för andra domstolar. Det färska beslutet innebär alltså att privatpersoner som går till domstol för att få en tvist med det offentliga avgjord inte kan räkna med att få rättegångskostnaderna ersatta trots att man får rätt i sak. Det gör det till en resursfråga att ta vara på sina rättigheter. Det kostar en del att driva en stämningsansökan och utfallet är osäkert både i utfall och tidsram. Personer med svagare ekonomi kommer inte ha samma möjlighet att göra detta.
Anledningen till denna ordning är att man i förvaltningsmål skall stå för sina egna kostnader så att enskilda som står mot en myndighet och förlorar inte måste ta vinnarens rättegångskostnader också. Processen sköts ofta skriftligt och myndigheter har ett objektivitetskrav och skall inte agera för att segra utan för att rätt beslut fattas. Det är inte samma insatser som i brottmål. Det finns en rimlighet i det.
Majoritetens beslut kan tyckas hårt, och kommer att få konsekvenser för enskildas möjligheter att driva process mot det allmänna och därmed att använda sina rättigheter. De skiljaktiga tar fasta på Europeiska konventionen om mänskliga rättigheters ställning i svensk lagstiftning och menar att den ger mer kraft åt uppfattningen att rättegångskostnader skall kunna ersättas av förlorande part.
Majoritetens avgörande sätter dock också ljuset på det som behöver ändras om man vill komma åt problemet: lagen. Det vore inte svårt för politiken att ändra rättegångsbalken så att det allmänna kan tvingas betala rättegångskostnader om man förlorar i förvaltningsärenden. En sådan ändring bör förstås göras på ett sätt som inte uppmuntrar till onödiga tvister och driver kostnader för myndigheter.
För den politiker som värnar medborgarnas rättigheter är detta ett avgörande att studera. Det visar också att svensk rättstradition har en bit kvar innan den är helt integrerad med en europeisk uppfattning om mänskliga rättigheter.
