En fristad kräver gränser

Vår provins har onekligen traditioner att försvara. Bland arrangörerna av dagen finns Elin Wägner-sällskapet, Pär Lagerkvist-samfundet och Vilhelm Moberg-sällskapet. Det är värt att notera att Kronoberg under andra världskriget hade tre internationellt kända författare som från olika utgångslägen stod upp för det fria ordet.

Vilhelm Mobergs fortsatta engagemang för författare bakom järnridån utgör en brygga in i vår tid. Kampen för yttrandefrihet tycks ju inte ta slut. Varje era för med sig nya utmaningar. I början av 1800-talet var det den personliga kungamakten som försökte lägga munkavel på publicister, i slutet av samma sekel drev kyrkan kampanjer mot både tidningar och enskilda skriftställare. Under 1900-talet kom hotet från socialismen i dess olika former. Idag är det åter religiös extremism, om än inte i svenskkyrklig skepnad.

På det stora hela har det fria ordet förstås stärkts. Större andel än någonsin lever i samhällen där institutioner garanterar skydd för yttrandefrihet. Men samtidigt har det blivit svårare för författare att undkomma sina förföljare.

Världen har blivit mindre för det mesta på gott, men ibland också på ont. När Smålandspostens chefredaktör Gunnar Franzén efter en ringaktande utrikeskrönika för sjuttio år sedan dömdes till döden av den Afghanske kungen ledde det inte till några särskilda säkerhetsåtgärder. Landet låg långt bort och risken att en afghansk bödel väntade i en Växjögränd var försumbar.

Idag skulle ingen skratta åt ett sådant hot. Diktaturerna kan ha tentakler in i det öppna samhället. Ta exemplet med Växjöcenterns Sarchel Mohammad. I gårdagens SMP fick han frågan om han kände sig trygg i Växjö efter hemkomsten från Irak. Han svarade att han var trygg men ändå rädd. ”Det finns fanatiker och terroristceller även här i Sverige”.

Mohammad har också gott stöd för sina misstankar. Både svensk säkerhetspolis och andra Västländers underrättelseorganisationer har pekat på att det i Sverige finns personer med terroristanknytning och främmande staters agenter med uppdrag att förfölja och markera människor som flytt hit.

Det påminner om en aspekt av fristadsarbetet som man sällan pratar om. Växjö vill jämte andra städer med fristadsprojekt erbjuda förföljda författare trygghet. Men en kommun kan egentligen bara erbjuda bekvämlighet. För den fysiska tryggheten ansvarar staten. Ett land som vill vara en fristad för förföljda måste ha en stat som upprätthåller gränser, kontrollerar vem som passerar över dem, och ser till att inga obehöriga som kan utgöra ett hot uppehåller sig i landet.

Men när ansvariga myndigheter arbetar sådana uppgifter i Sverige beskylls de ofta för rasism och för att kränka människors lika värde. Vad som glöms bort är att vi måste ha en sådan kontroll för att vara det asyl- och fristadsland vi vill vara.

Mathias Bred