En röst för de döda

Helt utan egna bidrag till det internationella samfundet är Sverige likväl inte. Till de institutioner som har gått på export hör ombudsmannen. Genom 1809 års grundlagsreform instiftades Justitieombudsmannen (JO). Därefter har en lång rad ombudsmän kommit till med en gemensam nämnare i att bevaka underordnade gruppers rättigheter. De svagaste av de svaga, de ännu icke födda och de döda, har dock ingen ombudsman.

Jag kommer att tänka på professor Martin Kylhammars förslag om en historieombudsman –som ska verka mot baktalande av de döda –när jag läser den humanistiska nestorn Birgitta Odéns aktuella bok Sture Bolin: Historiker under andra världskriget.

Odén utför i bästa weibullska anda en källkritisk granskning av hur hennes företrädare som historieprofessor i Lund, Sture Bolin (1900-1963), har skildrats i forskning om nationalsocialismens ställning på svenska universitet. Hon ger i sin studie röst åt en framliden svensk intellektuell som av sin samtid sågs som antinazist, men som av moralisthistoriska röster i eftervärlden klassificerats på ett sätt –”rasist, antidemokrat, tyskvän” – som är ägnat att skapa intryck av motsatsen.

Odén visar i detalj hur Bolins franskinspirerade konservatism målats med bruna färger av forskning, som varit mer angelägen om att dela upp avlidna akademiker i goda och onda än av att skildra historien i dess fulla komplexitet; som brustit i inhämtande av källor och bortsett från tidigare, mer nyanserad, forskning.

Eftersom ingenting är mera etiskt deklasserande än att associeras med nazism, så har historikern ett särskilt ansvar när hon (eller han) skriver om Sverige och andra världskriget. Detta inte minst eftersom en dylik brännmärkning med lätthet fortplantar sig i ny, okritisk, forskning.

Fallet Sture Bolin utgör ingen isolerad företeelse. Vid 2000-talets ingång satte Herman Lindqvist fasciststämpel på Karl-Gustaf Hildebrand, som under sin livstid bland annat engagerade sig mot naizfieringen av den tyska kyrkan. Och ovan nämnde Martin Kylhammar har investerat åtskilligt tid åt att ifrågasätta skildringar som velat göra gällande att Verner von Heidenstam var nationalsocialist.

Att karakterisera döda har, med Kylhammars välfunna ord, en djup etisk dimension. Som historiker har vi ansvar för de bilder som vi ger av det förflutnas aktörer. Vi måste söka förstå dem utifrån sin tids villkor och inte vara så snabba att, i självbespeglande anda, utfärda historiemoralistiska rättegångsprotokoll.

Johan Sundeen