En veckas tystnad med Ruist

Det har nu gått exakt en vecka sedan Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, presenterade en uppskattning av kostnader för flyktinginvandringen. I rapporten ”Tid för integration” har nationalekonomen Joakim Ruist synat utvecklingen för flyktingar på den svenska arbetsmarknaden alltsedan åttiotalet.

Ledare • Publicerad 7 juni 2018

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Om det har gått bra eller dåligt? Om integrationen har fungerat? Om alla åtgärder har fått effekt? Det är ganska viktiga frågor att ha svar på i det som kommit att bli Europas mesta invandrarland. Speciellt som ämnet med största sannolikhet kommer vara i centrum för debatten i valrörelsen.

Men det offentliga intresset har varit svalt. I den mån en debatt har förekommit har det handlat om det famösa mottagande SVT Aktuellt bjöd Ruist på när rapporten publicerades.

Annons

Den relevanta debatten om integrationens kostnader blev istället en debatt om hur media hanterar debatten om integrationens kostnader. Det är inget bra betyg.

Debatten borde naturligtvis handla om Ruists resultat, som är dramatiska såtillvida att de visar på mycket stora kostnader. Per flykting och år är genomsnittskostnaden 74 000 kronor. Detta sett till totala kostnader och intäkter över en livscykel. ESO-studien är väl sista spiken i kistan för doktrinen att invandring per se är lönsamt. Men den borde vara mer än så. Den borde åtminstone föranleda en politisk debatt kring vilka av alla dessa integrations- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är mogna att skrotas. Ruist ger vid handen att de är tämligen många, och därvidlag har studien ett tydligt politiskt policyvärde.

Men det är som om studien vore ett tyst spöke som svept vidare utan att någon vill låtsas om något. Trots att svensk politik i alla fall på papperet har ett antal partier som anstränger sig för att framstå som engagerade och seriösa i migrations- och integrationsfrågor. Men under veckan som gått har de tydligen varit strängt upptagna med annat.

Det väcker en annan aspekt till liv. Politiker och debattörer i Sverige brukar vara snabba med att öppet eller underförstått kritisera samhällsvetenskaplig forskning för att vara inåtvänd och inte ”nå ut” till verkligheten utanför seminariesalarna. Det sägs handla om ett folkupplysningsansvar som forskarsamfundet inte tar.

Det där har alltid varit ett misstänkt luddigt påstående. Tystnaden kring Joakim Ruists rapport är ett starkt tecken på att det inte stämmer. Till och med en indikation på att problemet i så fall är det motsatta: Om forskningsresultaten är för politiskt besvärliga negligeras de, hur angelägna och centrala för samhällslivet de än är.