Ensamhetens samhälle

Det är den sociala dimensionen av kyrkobesöken som skapar lycka. Bland dem som besöker kyrkan varje vecka och har tre till fem vänner i församlingen svarar var tredje att de är extremt tillfreds med livet, medan bara knappt en av fem av dem som aldrig går till kyrkan ger samma svar.

Resultatet kan tyckas kontroversiellt eller möjligen avfärdas som amerikanskt nonsens här i ett av världens mest sekulariserade länder. Men, tycka vad man vill om gudstjänster som söndagsnöje, att gemenskap, tillhörighet och delade identitetsskapande värderingar får människor att känna sig tillfreds verkar logiskt, för att inte säga självklart. Hur besvärande den religiösa aspekten i studien än kan uppfattas.

Den berömde statsvetaren Robert Putnam som är en av författarna bakom studien, har tidigare studerat föreningslivet i Italien i Den fungerande demokratin och Den ensamme bowlaren. Båda dessa studier visar att det sociala kapital som skapas när människor går samman i föreningar för att dela intressen och engagemang har stor betydelse för hur väl samhället fungerar. Att samma typ av beteende med en existentiell dimension i den religiösa gemenskapen dessutom gör människor lyckligare är inte särskilt långsökt.

För några år sedan berättade en vän om en man som just förlorat sin fru och blivit ensam med små barn. För att underlätta familjens liv under den svåra tiden hjälptes några i mannens församling åt att fylla en frysbox med färdiglagad middagsmat till den sörjande maken och hans barn. Mot sådan medmänsklighet och omtanke står sig alla offentliga skyddsnät slätt.

Ändå sjunker medlemsantalen i församlingarna stadigt. Precis som i andra föreningar. När de flesta verkar vara sig själva nog och individualiseringen av samhället tar sig alltmer extrema uttryck känns föreningslivets återtåg långt borta. När pojkvänner sprider filmklipp med flickvänner som får psykbryt på YouTube. När förtroendevalda politiker läcker partiinterna mejl till Expressen. När militärt och diplomatiskt känslig information sprids lika lättvindigt som vidskepliga kedjemejl som lovar blessing och happiness och det sociala kapitalet känns lika solitt som monopolpengar ligger det nära att fråga sig vem i hela världen man kan lita på.

När, om inte nu, kan en församlingsgemenskap, eller åtminstone en frimärkssamlargemenskap eller ett körsällskap göra så gott för såväl den egna lyckan som för vårt ibland så ensamhetsfrämjande samhälle?

Elisabet Lann