Ett enat EU?
Men Sverige, tillsammans med den frugala fyran, tvingades backa. Efter historiskt långa förhandlingar förlorade den sparsamma sidan mot bidragslinjen.
Överenskommelsen landade på 3860 miljarder kronor till den omdebatterade coronafonden. Vissa menar på att vi borde vara nöjda. Nej.
Må vara att det har varit svåra förhandlingar, och må vara att dessa miljarder är färre än det initiala förslaget. Men det är fortfarande 3860 miljarder kronor mer i bidrag än vad Sverige från början ville. Tillsammans med den frugala fyran i Danmark, Österrike och Nederländerna har vår linje hela tiden varit noll kronor i bidrag, och i stället stöd i form av lån.
Det är bara till att krasst konstatera att vi förlorade slaget om pengarna. So be it. I det långa loppet belyser förhandlingarna en viktigare fråga. Nämligen frågan om unionen i sin helhet: Vilket EU vill vi i Sverige ha och vad vill vi att det europeiska samarbetet skall vara i framtiden?
EU-kommissionens slogan för budgetarbetet har passande varit ”nästa generations EU”. Det vi i och med detta har givit nästa generations européer är tyvärr en enorm statsskuld. När denna skuld väl skall betalas kommer medlemsavgifterna att behöva höjas. Sakta men säkert kommer makt i och med detta att förflyttats från våra parlament, till Europaparlamentet.
Coronakrisen har med andra ord använts som ett verktyg för att centralisera EU:s makt. En centralisering som tillsammans med den enorma skulden, även den, kommer att kvarstå i generationer. Det är inte Sverige som vill detta. Det är i stället de sydeuropeiska länderna med Frankrike och Tyskland i spetsen som driver unionen mot centralisering och federalism.
Men det finns som tur är fler än en väg för EU att vandra. En lösning skulle kunna vara att göra som med euro-samarbetet, det vill säga låta de som vill införa detta göra det och de som inte vill låta bli. På det sättet kan de länder som förespråkar mer överstatlighet få ett mer överstatligt EU, och de som vill ha ett mer avskalat EU få det i stället. Anslut, eller avstå.
Med detta sagt: Den europeiska unionen är ett fantastiskt samarbete som har värnat fred och frihet i Europa i årtionden. Som har värnat frihandel och fri rörlighet och många gånger varit en extra kraft där det krävts nationsöverskridande lösningar.
Det europeiska samarbetet är i grunden bra för Sverige. Det är också i grunden inget märkligt med att samarbetet förändras med tiden. Världen förändras och vi måste anpassa oss utefter den. Men steg för steg tar EU kliv mot något som det inte bör vara. Coronafonden är ett av dessa. Och missnöjet gror. Det finns sorgligt nog en överhängande risk att många starka Swexit-viljor nu har fått vatten på sin kvarn.
