Ett nej skyddar inte från ansvar
Det var ingen lätt uppgift som SVT:s utfrågare hade när de mötte Miljöpartiets Per Bolund. Frågan om kärnkraften stod förstås i centrum. Och inte bara för utfrågningen, det var nog många tittare som gärna ville få svar på varför man skall genomlida en vinter av såpass höga elpriser.
Per Bolund kände inget ansvar för situationen trots att fyra reaktorer stängde under hans tid som minister. Det var marknadskrafterna och ägarnas beslut som ledde fram till besluten, inget mer med det, enligt Bolund. Men så enkelt är det förstås inte. Grundinställningen i svensk politik har sedan folkomröstningen 1981 varit att kärnkraften skall avvecklas och det har krävts politiskt ledarskap för att ändra det sluttande planet. Är man i regeringsställning och avstår från att ändra kursen så är man ansvarig för det oberoende vad man säger inför ekonomiskt pressade väljare på väg till valurnorna.
Men trots att Nej-ordet avfyrades som spärreld under utfrågningen så råkade Bolund ändå omedvetet vidröra något som ligger närmare sanningen. Han medgav nämligen till slut att en av anledningarna till att han inte känner ansvar är att han och hans parti ju faktiskt är motståndare till kärnkraft, och att detta gör att saken inte berör honom. Det var kanske lite ärligare än den tidigare ministern insåg, eftersom känsla av ansvar och faktiskt ansvar inte är samma sak.
Är det möjligt att han faktiskt är ansvarig trots att han inte känner sig ansvarig? Absolut, och hans följande resonemang om att hans parti gjort stora insatser för att få fler att köpa elbilar visar bara att han gärna styr marknader och att han underskattade hur mycket el som behövs för den gröna omställningen.
När han sedan nämnde att han slapp fatta beslut om att stänga reaktorer för att ägarna själva gjorde det och därför kunde ägna sig åt att stimulera andra delar av elproduktionen får ansvarsfrågan sägas vara färdigutredd.
Att vara motståndare mot något man inte förstått behovet av friskriver inte från ansvar. Att öka behoven av el men inte se till att ersätta förlorad elproduktion duger inte heller. De senaste regeringarna hade bara kunnat räknas som ansvarsbefriade om de sett till att skapa förutsättningar för kärnkraften att drivas vidare. Kanske hade man kunnat avstå från att höja effektskatten, kanske hade man kunnat ta det lite lugnare med subventionerna av vindkraften och kanske hade man kunnat skriva in i den långsiktiga strategin att även icke-förnyelsebara (men fossilfria) kraftslag var välkomna.
Det är otroligt svagt av partiet som visast störst intresse av alla när det kommer till att påverka människors minsta livsval att inte kunna erkänna att man bidragit till stängda reaktorer, något som dessutom har som uttalat politisk målsättning. Mängden vindkraft som krävs för att ens ha en chans att ersätta kärnkraften i Götaland var redan i regeringsstrategin från 2017 bisarr och insatserna som gjordes för att förverkliga den var (tack och lov) helt underdimensionerade. Även det misslyckandet har man ansvar för.
